Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Vad är bolsjevismen? Av L. Sjestov. Auktoriserad översättning från franskan av K. W—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig med Rysslands organisation eller ville
tänka därpå. Varje hänsyftning på denna
organisation framkallade genast ett utbrott
av förtrytelse. Tro icke att jag åsyftar
genomsnittsintelligentian eller den
intellektuella ungdomen. Jag har kommit i
beröring med de yppersta representanter för
det tänkande Ryssland, och jag kan icke
påminna mig att någon av dem en enda
gång samtalat med mig om möjligheterna
att förekomma de tragiska händelser,
vilkas hotfulla närmande man vid denna
tidpunkt tydligt kunde skönja. Hos oss,
liksom säkerligen överallt, men hos oss
mera än någonstädes eljest, kan man
urskilja en massa de mest olikartade
gängse föreställningar. Vi hava kristna,
troende, positivister, materialister,
spiritualister. Vi hava allt vad som behagas.
Varje rysk skriftställare är först och
främst filosof. Till och med politikern
och militären äro angelägna att sätta sina
uttalanden på en filosofisk grundval. Och,
jag upprepar det, mångfalden av
filosofiska åskådningar är hos oss oändlig.
Men de förenas alla på en punkt. Jag
vill icke uppgiva några namn, i
synnerhet som dessa namn kanske icke skulle
ha så mycket att säga för främlingar,
men jag kan försäkra att det som alla
våra skriftställare mest frukta är en i
jordisk mening fördelaktig organisation
av Ryssland.
»Jag vill icke för allt i världen ha
himmelriket på jorden», utbrast i fullt
raseri representanten för det kristna ryska
tänkandet.
»Må Ryssland gå under hellre än
att organisera sig på småborgerligt sätt
efter det vämjeliga gamla Europas
föredöme», utropade i samma patetiska ton
en herre av yttersta vänstern.
En av Rysslands främsta skalder
slutade sålunda en föreläsning inför en
talrik åhörararekrets av skriftställare:
»Tsaren ha vi störtat, men det återstår
ännu en tsar — där (han pekade på
sitt huvud). När vi ha fördrivit tsaren
ur huvudet, först då skall vårt verk vara
fullbordat.»
Allt vad jag har berättat innehåller
icke ett grand av överdrift. Hatet mot
den småborgerliga andan, eller snarare
mot vad man i Ryssland kommit
överens om att kalla så, är lösenordet för
hela den ryska litteraturen eller, om man
hellre så vill, för hela det tänkande
Ryssland. Herzen, den ryktbare ryske
revolutionären, som tillbragte hela sitt liv
i landsflykt i Europa, var den förste
som begagnade sig av detta slagord.
Han hade lämnat Ryssland under
Nikolaus I och trodde sig i västerlandet
finna sina käraste drömmar förverkligade.
Men när han där sökte sitt ideal, det
som man med Augustinus kan kalla
amor dei usque ad contemptum sui, fann
han endast den småborgerliga andan,
amor sui usque ad contemptum dei. I de
europeiska länderna hade man fördrivit
tsarerna, men i europeernas huvuden
bodde tsarerna fortfarande. Man tänkte
icke på himmeln utan på jorden. Man
organiserade sig för i dag och för i
morgon. Man kämpade mot
fattigdomen, mot kölden, mot hungern, mot
farsoterna. Man byggde fabriker, bruk och
järnvägar. Man upprättade parlament
och domstolar. Det föreföll ibland som
om folken ville laga att himmelriket steg
ned på jorden. Kan man tänka sig
något förskräckligare?
Europeerna skaka på huvudet. De
veta att Herzens farhågor kunna anses
något överdrivna. Europa var tidigare
långt ifrån himmelriket på jorden, och
det har icke på senare tiden kommit
det närmare. För egen del skall jag
säga ifrån att dessa ryska farhågor voro
helt och hållet oberättigade. Om man
hade inskränkt sig till att störta tsaren
från tronen men behållit honom i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
