Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Vad är bolsjevismen? Av L. Sjestov. Auktoriserad översättning från franskan av K. W—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utsatt dag och timme. Sammankomsten
öppnades av tidningsmannen R., ganska
känd i Sydryssland, en storväxt, mager
man med ett för den intellektuelle ryssen
karakteristiskt ansikte. Han talar med
lätthet; man får intrycket av en det fria
ordets man. Utan att nämna mitt namn
fäster han redan med sina första ord
uppmärksamheten på min närvaro och
vill tydligen förmå mig att taga till
ordet. Men jag begär inte ordet; jag
väntar. Diskussionen börjar. En
opposition gör sig gällande, naturligtvis i
mycket modest form. Skriftställare och
tidningsmän taga till ordet. Till och
med en känd skald deltager i
diskussionen, som helt och hållet rör sig om
den fria konstens tema. Slutligen
begäres ordet av en representant för jag
vet icke vilken militärisk organisation.
Det är en liten halt figur med långt
svart skägg. Från hans första ord är
det tydligt att han är en person utan
någon bildning, vida bättre på sin plats
i en bodkammare än på konstens
område, en av dem om vilka det heter att
de inte kunna skilja mellan en staty och
en målning. En dylik individ skulle
kanske behöva komma till en
sammankomst sådan som denna för att höra
på och lära sig någonting. Men med
det självförtroende, som utmärker
okunnigheten och odugligheten, har den gode
mannen infunnit sig icke för att lära
sig något utan för att förkunna något.
Och vad förkunnar han? Detta: »Vi
skola med järnhand tvinga skriftställarna,
skalderna, målarna o. s. v. att ställa
hela sin tekniska färdighet i
proletariatets tjänst.»
Talet är otympligt, långdraget,
tråkigt, osammanhängande, men det går
hela tiden på samma tema: vi skola
tvinga denna tekniska färdighet till
lydnad, och vi skola använda den för
våra syften. Man svarar honom. Jag
måste erkänna att jag har svårt att förstå
psykologien hos dem som kunna inlåta
sig på att besvara så okunniga och
vulgära utgjutelser. Han tog åter till orda
med det överlägsna och föraktfulla
småleendet hos en man som känner sitt
värde. Efter honom yttrade sig
ordföranden. Denne var, som jag redan
omtalat, en övad talare. I ett långt,
väl avvägt tal förklarade han att han
väl förstod dem som försvarade ett
nyligen förflutet, som hade sin skönhet och
sitt intresse. Men det förflutna var
förflutet, för alltid gravlagt. Den stora
revolutionens stormvind hade sopat bort
allt det förflutna. Och det var den
föregående talaren, den halte svartskäggige,
som så livligt hade talat om
nödvändigheten att med järnhand bemäktiga sig
konstutövarnas tekniska skicklighet, det
var han som invigde framtiden. »Själv»,
sade ordföranden, »var jag för icke länge
sedan en beundrare av det femte
århundradet före Kristus och den helleniska
kulturen. I dag har jag förstått att jag
misstagit mig. Revolutionens storm har
kullstörtat de gamla idealen.» Han
slutade på ett för mig mycket oväntat sätt:
»Jag var också en läsare (här följde en
rad av för mig mycket smickrande
uttryck, som jag förbigår) av Sjestovs
arbeten (han nämnde mig vid namn), men
där hade också stormvinden» etc.
Jag var icke hågad att taga till
ordet, men sedan mitt namn en gång hade
nämnts var det mig omöjligt att tiga.
Jag yttrade blott några ord: »Det är
tydligt», sade jag, »att hur mycket man
än talar om proletariatets diktatur, så
är det, på detta område som på andra,
diktaturen över proletariatet som man
söker åstadkomma. Man frågar icke
ens proletärerna vad de vilja. Man
befaller dem helt enkelt att begagna sig
av jag vet icke vilken teknisk
prestation, som man ämnar avtvinga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
