- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugunionde årgången. 1920 /
610

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Viktor Rydberg. Till tjugofemårsminnet av hans död. Av Sverker Ek

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Sverker Ek

gömmer på. På det sättet kommer
ändtligen personligheten till sin rätt, inte
bara de spridda anlag, som vi tämligen
oförtjänt hedra med namnet
individualitet. Det är klart, att en människa
gömmer på många fler möjligheter än den
hon närmast har lust för eller
tillfälligtvis kommer att ta fasta på. Vrakar hon
nu allt detta, som blott finnes till som
möjlighet, och viger sig åt en enda
huvudböjelse, så kan hon få en stark
individualitet och göra en betydande och
kanske mer än påfallande insats. En
sådan ensidig styrka kan vara nyttig för
handlingens män, men knappast för den
andliga kulturens. Härligt är i alla
händelser att möta dessa personligheter,
som växa med hela sitt väsen, ej blott
med delar av det. Först sådana
människor får dessa allmänmänskliga drag,
som gör att de kunna förstås av alla
och omfatta alla. De bekänna sig till
denna humanismens gamla vackra sats:
»Intet mänskligt är mig främmande».
Bland dem som tagit denna sats på sina
läppar har nog ingen gjort det med större
berättigande än Viktor Rydberg.
Humanismen, som vi historiskt känna den, visar
sig merendels lida av en stark
aristokra-tism och har ofta vid sidan av den
förra satsen ställt Horatius stolta ord:
»Jag hatar den profana hopen och
håller mig främmande för den.» I
Tegnérs mun kunde bägge satserna få
samma klang, icke så i Viktor Rydbergs.
Han ägde ingenting av den geniala
för-hävelse, som tvingar till olika mått att
mäta människorna med. Tvärtom tog han
alla människor på allvar och ställde
därför pä alla samma höga krav.

Denna Viktor Rydbergs vidhjärtade
mänsklighet förklaras, som jag redan
antydt, av att han själv arbetat sig fram till
den ställning han intog utan detta yttre
stöd, som tryggad ekonomi och avlagda
examina ger. Att han inte glömde an-

dra i självupptagenhet över den egna
framgången beror dock på hans väsens
djupaste kraft, det oföränderliga
barnasinnet, som han bar oförkränkt genom
livet. Alla samtidsomdömen om
Rydberg överensstämma däri, att han vann
de människor han kom i beröring med
genom den godhet och värme, som
alltid strålade kring hans gestalt och gav
hans ord en innerlighet, som verkade
bortom stunden. Hur starkt han
personligen höll fast vid barnaminnena har han
oupphörligt hållit fram för oss i mycket
av sin bästa poesi och i icke mindre
vacker prosa, och han har också förstått
lyfta upp denna känsla till en idé, som
jag lättast kan erinra om genom att
kalla den Dexippostanken. Tänka vi
nu på vad vi faktiskt veta om hans
barndom, så ha vi lättare att föreställa
oss honom som en »moderlös och vinglös
stackars varelse», än som en rödkindad
gosse med strålande ögon och små starka
och knubbiga ben. Men just detta, att
hans barndom ej fick blomma som den
skulle, gjorde väl att den hos honom
fick räcka för livet gömd i hans bröst.
Modern, från vilken han ärvde det
starkaste och bästa i sitt väsen, dog ifrån
honom, när han var sex år, men just
därför fick hon i minnet en plats som
gjorde henne till hans för hela livet. I
hennes bild vann han en Fylgia, som
uppehöll honom i svåra stunder, när
frågan om vadan och varthän ej lät sig
lösas:

Och tiden stod. I min moders blick

Jag in i det eviga skåda fick.

Utan denna tidiga religiösa kraft
skulle han aldrig ha kunnat uthärda ett
utackorderat barns kringflyttande liv i
små obemedlade familjer, inte heller det
delvis råa och försumpande djäknelivet i
Växiö, där han som obemedlad främling
var den mest värnlöse. När han så utan
examen drog hem igen och fick plats i

6 io

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:44 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1920/0662.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free