Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Eremit, fjäril och tempelherre. Av Richard Dehmel (f. 1863, † 1920). Översättninga av Erik Lidforss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Lidforss
en vind från bergen härjar blomstergården.
Han reder nu sin bädd, en sällsamt klumpig
på bondmanér bemålad tvåmanssäng;
då knackar det på dörrn. Han går att öppna;
och framför hyddan står, invid hans blommor,
härjad som de, i usla mörka kläder
en gammal kvinna, fattig, skygg, förkommen,
med bön i blicken. An jag honom ser:
fram på hans stora panna träda fläckar,
som utav knytnävslag, hans fingrar skälva,
hans goda blåa ögon, hemskt de glänsa,
han säger: bort! jag känner dig ej mer.
Han vill slå dörrn igen, hon hindrar honom.
Hon beder: Dig blott har jag älskat, käre!
Han viker undan, blek blir röda pannan
och ögat kallt, han säger: bort, du ljuger!
Hon följer efter, tigger: o, förlåt mig!
Än kallare han säger: ja, blott gå!
Då griper hon hans hand — och åter syns
den hemska glansen lysa i hans ögon —■
Du har då ej förstått mig, hör! hon beder,
jag var — hon hann ej säga mer, då skakar
hans hela stora kropp: Förstått? han ryter
och lyfter näven — fram jag störtar — då:
hon jämrar högt, blod strömmar fram ur munnen,
hon faller samman, snyftar upp mot honom:
Jag var en stackars fjäril, vinden tog mig.
Då böjde han sig sakta ned till henne
och tog den gamla kvinnan till sitt hjärta.
I tårar bars hon till sin gamla bädd,
där nästa dag hon lycklig skildes hädan.
Nu vet du — slutade så tempelherrn
och smålog stilla i sitt vita skägg —
varför, poet, i strid mot sed och lag
hon, som jag nu är gift med, ej gick åter
den väg tillbaka, därifrån hon kom.
Jag sade henne på min affärds morgon
vad i det stilla ögonblick, då vi
vid floden stodo, stodo kvar i vinden
— ej med en andning hade hon mig stört,
med lika slag slå bådas våra hjärtan —
vad då sig visat för mitt inre öga.
Så till Jerusalem fick hon mig följa.
ERIK LIDFORSS.
646
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
