Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Erik Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Lindström
starka skäl för att diktarens uppgifter stämma
med det faktiskt inträffade.
Men det är egentligen på en punkt
författarinnan medvetet låter romanformen ge
fantasien fria tyglar. Kanske just den
punkten har varit den centrala för henne, den
mest intresseväckande. Det är också i
sammanhang därmed Shelleys sång — i
god översättning — får ge glans och stöd
åt berättelsen. Denna huvudpunkt i
skildringen är Shelleys förhållande till marchesa
Constantia under Italiavistelsen, framför allt
i Neapel. Vad författarinnan, stödd på
intimt och finkänsligt studium av Shelleys
diktning, i ett par uppsatser (1916, 1917)
framlagt som hypotes, har här blivit
verklighet, romanens djupaste verklighet.
Problemet är här helt löst och »den okända» i
Shelleys dikt ej längre okänd. Blott ur
dikterna har denna bild skapats, försetts med
detaljer och fått liv. Nu är allt det övriga
stödt på memoarer och brev, om än, helt
naturligt, tolkade på självständigt sätt. Så
komma här upplevelser byggda på annan
grund. Den vagare form konstruktionen
har i de nämnda uppsatserna kan vara
övertygande nog, här gör romanen ett
förhastat ingripande på verkligheten, innan
kanske ännu verkligheten sagt sitt sista ord.
Har man gjort denna invändning, må
erkännas att skildringen så väl i sin helhet
som på denna punkt är fin och vacker och
att bilden av den lättflammande,
himlasyf-tande diktaren framstår ursprunglig och
omedelbar och så fullständig den givna
kaleidoskopiska formen har i sin makt.
Axel Ideströms författarskap har i
huvudsak rört sig på främmande mark och
ofta i historisk dräkt. Religiösa och
moraliska frågor har han både i fiktiv form
och i direkt undersökning ägnat sitt intresse
och har därvid visat en dragning åt
österländsk tro och moral. Det är därför inte
underligt, att han i en nutidsroman gått
att väga mot varandra Västerland och
Österland, en motsättning som vår tid ånyo
aktualiserat. Därmed har detta motiv, som
ju ingalunda är nytt i vår diktning, riktats
in åt det mera väsentliga, det rent religiösa
och moraliska hållet. Handlingen blir knapp
och obetydlig och kan blott i någon mån
hålla romanintresset uppe. Miljöskildringens
riktighet kan jag inte döma om; den är
sovrad och s»makfull och ger i varje fall
stämningen av något fjärran och avskilt.
Landskapets lugna linjer och toner
sammanhänga med andan i romanen.
Det är på Egyptens urgamla mark
kampen står mellan öster och väster. Men
kamp är inte rätta ordet. Ty Österlandets
representant, guldsmeden Akmed, är ingen
stridens man. Hans lära blir kärlekens,
i stället för hatets, såsom hans faderlige
vän Shafi den uråldrige förkunnaren av
Egyptens forna vishet, lärt honom. Han
övervinner sig själv, fostrar sig till
besinning och vinner så »martyrens kronas,
d. v. s. förföljelse och förvisning. Ty
Västerlandet segrar — till det yttre, menar
författaren, men det är svårt att undertrycka
den anmärkningen att så som österländsk
tanke här framföres är den dömd till
undergång. Akmed, faraonernas ättling,
en Salomo till ansiktets rena linjer och
sin ståtliga hållning, omdanar sig medvetet
till passivitet, till den kärlekens ståndpunkt,
som är handlingsoduglighet. Alltför mycket
verkar han dessutom yttre dekoration, och
det vi se av hans gärning framträder för
litet. Som idé sett må han och författaren
ha rätt att kärleken övergår hatet, att det
är uppfostrans och fredens väg som leder
till världens frälsning, i praktiken ses ingen
möjlighet för Österns visa och djupa lära
att bryta västerländsk brutalitet, egoism
och materialism. Martyrens vinning,
Ak-meds rening genom lidande, blir rent
individuell, men han sättes ur stånd att
fortsätta sin uppbyggande gärning som ledare
och lärare bland sitt folk, och Österns
budskap till Europa når på så vis aldrig
fram. Något hopp om Västerlandets
förvandling genom att det anammar läran
om den store Thot, den ende och sanne
guden, vars lära är kärlekens, synes ingen
i boken hysa
En brist är dessutom att Västerlandet
aldrig får någon annan representant än en
kärlekskrank engelsk dam. Den unge
forn-forskare, som till en del medupplever
händelserna, gör däremot tjänst som
författarens språkrör och har hans förståelse
för Österlandets uråldriga vishetslära.
I några reflexioner av fornforskaren
mot slutet ger författaren sin öppna kritik
av Västerlandet men utan något hopp,
tycks det, att förbättring skall ske. Och
den passivitet, som vilar över österländsk
tanke och tro, måste göra slutsynen pessi-
660
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>