Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Erik Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
Polemiken märks särskilt i den nämnda
slutnovellen Skönhetsgiftet. Där framträder
den typ renodlad, som leder över till den
själssjuke studenten i »Den andre». Och
man erinras om den figur, som är känd
från Stockholmsnovellistiken och den
finländska »flanörpoesien», den obalanserade
nervmänniskan som jagar från sensation
till sensation, som i sin självanalys aldrig
kan leva helt och omedelbart men tror sig
gjord av förnämligare virke än vanliga
dödliga. Han går upp i skönhetsnjutning
utan att själv äga skapande kraft, och i
sin självbespegling ställer han sig utanför
vardagslivets pliktfyllda allvar. Apati-k
tomhet och leda blir livsresultatet,
oförmågan att handla och verka utestänger
honom till sist från det vakna och rörliga
livet.
Utan att man gör klart för sig
författarens intention på denna punkt, kan man
inte fullt fatta novellernas innebörd.
Att utan vidare inrangera Gustaf
Smihtts debutbok Skräcken bland de
till en tid så populära
vildmarksskildringarna är blott delvis riktigt. Den bjuder
visserligen på tillräckligt primitivt stoff, den
rymmer jägarhistorier och djurskildringar —
den i sådana samlingar obligatoriska
älgtjursstriden förekommer t. ex. — men
röjer samtidigt en besinning och måttfullhet,
som är tilltalande. Särskilt är den i stort
sett fri från den falska mystik och
uppskruvade och utdragna lyrism som blivit
en nödvändig beståndsdel i den
ifrågavarande genren.
Obygdshistorien som givit samlingen
dess namn bygger på mycket fast
verklighetsgrund, och den åsyftade
skräckstämningen vinnes genom enkla och trovärdiga
medel. Utmärkt i sin vardagston och
samtidigt hotfulla och olycksbådande ovisshet
framstår kvällsscenen i den lilla
skogskojan, där länsman och hans medhjälpare
samlats för att gå skallgång efter den
fruktade mördaren, »Skräcken». Novellen
»Sven» som till sitt huvudmotiv bär spår
av vildmarkskultens falska romantik, visar
i övrigt denna självbesinning jag nyss
nämnt. Studenten, som kommer ut i
obygden för att smaka vildmarkslivets
äventyrsstämning, blir snart nog botad från sin
förhandsbeundran för de primitiva
människor han sökt sig till.
När uppslagen inte äro så alldeles nya
varieras de dock fyndigt, som i
»Dödsdansen vid Bäckegruvan». Det ligger kärv
ironi över skildringen av gruvarbetaren
som spelar död för att få ut livförsäkringen
men till sist drives till självmord just på
samma sätt han simulerat dödsfallet.
Om motiven i allmänhet äro knutna
till vild skogsbygd — inom parentes sagt
bryter den stundom lekfullt personifierade
naturskildringen mot stämningen i övrigt —
så visar den sista novellen prov på ett
annat ämnesval, och i sin medkänsla för
den stackars målargesällen som gripits av
konstnärliga storhetsdrömmar har författaren
många äkta tonfall. Det förefaller mig
inte otroligt, att det är dvlika ansatser som
författaren i fortsättningen skall utveckla.
Det är inte lätt att finna en
genomgående personlig ton i prins Wilhelms
novellsamling Den gamla tallen. Innehållet
är därtill alltför splittrat, alltför ofta verkar
den försök i olika stilarter och med olika
motivval. I titelnovellen har författaren
säkerligen inlagt åtskilligt personligt känt.
Man förstär detta redan därav att motivet
till sin grodd finns i en dikt med samma
namn i »Släckta fyrar», men den har, inte
minst beroende på en dylik utgångspunkt,
blivit alltför ansträngt lyrisk i sin stil och
alltför dimmig i karaktärsteckningen. Den
manliga huvudpersonen står aldrig klar för
läsaren. De motsatta dragen i hans natur,
den friska äventyrshågen och det veka
drömmarlvnnet, sluta inte samman till en
helhetsbild. För bortåt ett sekel sedan
skulle han ha varit en demonisk figur, nu
förstå vi blott att författaren säkerligen
velat ge åtskilligt av sig själv. Bäst är denna
karaktär skildrad i scener på havet, i sitt
yrkes utövning; vi få tillfälle att möta
honom i olika berättelser, vilket även tyder
på att han står författaren nära. De
glimtar av örlogsliv som ges ha helt naturligt
både verklighetshalt och fart i
framställningen. När författaren håller sig till
verkligheten lyckas han överhuvud bäst. Där
är »Bröllopsmarschen», som är både
naturlig och trovärdig i sin samtalston och
övertygande till sitt psykologiska innehåll, där
är »Årorna», en tragedi ur sjömanslivet,
med krigsåren till bakgrund, en
aktualisering som författaren tycker om. Emellertid
lämnar denna sista novell som flera av de
663
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
