Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Snoilsky och åttiotalet. Av Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Snoilsky och
åttiotalet
Ode, hvormed Swinburne fejrede
Republikens Proklamation i Frankrig, da vil
han føle Forskellen mellem en liberal
og en frisindet Digters Syn paa
Samtidens Historie.»
Uttalandet ger en föreställning om
de samtal, under vilka Snoilsky och
Brandes icke alltid uppnådde enighet.
Men man kan på ett annat sätt få en
inblick i ett stämningsliv, som de båda
författarna haft gemensamt. I Brandes’
Ungdomsvers, offentliggjorda 1898,
ingår ett poem med titeln Den engelske
Have i Munchen. Det är daterat 1873,
men synes i likhet med Brandes’ flesta
dikter icke ha varit tryckt förr än i de
samlade skrifterna. Poemet återger
Brandes’ stolta känsla att vara en
oppositionens och stridens man, en själsfrände
till Lassalle. När han vandrar kring i
parken, känner han sig olik
vardagsmänniskorna.
Ja, vel tomt og tamt,
men fredlyst laa for hine Andre Livet
i alle Loves Hegn. Mig var det gramt,
mig blev kun Kamp til Løn for Kampe givet.
Men skalden önskar sig icke den
fredlysta tillvaron i skydd av alla lagar.
Han återfinner något av sitt eget väsen
i det praktfulla, breda och kraftiga
vattenfallet, som fyller den engelska
trädgården med sitt brus. Han återfinner det
i blodboken, som står ensam bland de
andra gröna bokarna.
Midt blandt de grønne Bøge stod det rødt
som en Protest imod Naturens Orden.
Man skulle sige, Bøgen havde blødt.
Den steg som dryppende af Blod fra Jorden
og dog dens Løv mod Himlen smilte sødt.
I Haven ene den var Blodbøg vorden.
Og trindt om den de andre Havens Træ’r
med Haansord hvisked om den arme Stakkel.
De hadede den alle, en og hver:
’Dens Unatur er næsten et Mirakel.’
Diktaren kan emellertid ge en
förklaring till de andra trädens indignation
över blodboken. Det är de namnlöses
avundsjuka som ligger bakom.
Et Navn Blodbøgen her alene har.
Hvem véd i denne Park ved Navn at nævne
en Bøg foruden den. Se dette var
hvad Havens andre Træer vilde hævne.
I sista avdelningen av poemet
uttalar diktaren ändtligen öppet sitt hat
mot den usla hopen, hundkopplet, som
förstört hans borgerliga ära; han
förklarar sig vara lutter trots, liksom
Lassalle, och vill på sin föregångares och
frändes grav resa ett minnesmärke, »paa
Trods mod Adel, Borgerskab og Klerke».
Dikten är ett uttryck för Georg
Brandes’ revoltstämning. Han känner sig
vara annorlunda än omgivningen; judens
främlingskap i det borgerliga danska
samhället får en naturlig symbol i bilden
av den mörka blodboken i den idylliska
grönskan. Trädet är liksom Lassalie
och Georg Brandes en flammande
protest.
Huruvida detta poem hade blivit
publicerat någon gång under sjuttiotalet,
är mig icke bekant. Men om så icke
är fallet, så måste man ovillkorligen
antaga, att Snoilsky gjort bekantskap med
det under den personliga samvaron 1875,
två år efter dess tillkomst. Ty man
finner en tydlig reflex av Brandes’ poem
i dikten Blodboken, som ingick i Snoilskys
tredje diktsamling 1883.
Stela häckar snörrätt klippta,
blomstring vederbörligt stäckt,
grönska sammetslen och tuktad,
fullt normal och fullt korrekt!
Stilla plantsömn hela parken
ett livré i grönt beskär;
mörk som lidelsen, en blodbok
sina egna färger bär.
Mäktigt genom stammen strömmar
livssaft dunkelt purpurröd,
varje fiber, varje bladnerv
mättats av dess djupa glöd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
