Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Snoilsky och åttiotalet. Av Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik Böök
och höra på, i stället för att klimpra
själva.» Ett par år senare, i
januari 1882, skrev han till Klemming:
»Strindberg intresserar mig särdeles, då
hans arbeten, även sådana som delvis
äro rent vidriga, röja prov på
omisskänneligt snille. Varje litet bidrag till
historiken om den unga svenska
naturalismen mottager jag med största
tacksamhet.» Den 12 mars 1882 heter det i
ett brev till Seligmann: »Släpp ej ur
händerna August Strindberg. Jag ser,
att du icke förlagt hans senaste arbeten,
och det gör mig ondt, ty han är
visserligen en man, som har en betydande
litterär framtid — — ■— Hans talang
är högst betydlig, och jag säger om
honom som det står i Röda rummet
någonstädes: ’Ni få allt akta eder för den
mannen, då han blir färdig en gång’».
Betraktar man nu Röda rummet, kan
man lätt nog gissa vad som särskilt
måste ha gripit Snoilsky: skildringen av
Arvid Falk i hans sista stadium. Efter
att ha hängivit sig åt alla möjliga
former av ungdomlig oppositionslystnad
tar han sitt förnuft till fånga och ger
vika för »akkordens aand». Borg
skriver om honom: »Han återvänder på
ämbetsmannabanan; återvänder till
samhället, inregistrerar sig bland boskapen,
blir respektabel, får en social ställning
— och håller mun så länge tills hans
ord fått auktoritet.» Borg baxnar över
de framsteg Falk gör och förutspår
honom »en hovcharge»; men konstaterar
samtidigt, att han emellanåt, t. ex. vid
läsningen av något tidningsblad, kan få
radikala återfall. Det är på tal härom
som Borg fäller de ord (»Ni får allt
akta er för den mannen» etc.), vilka
stannat i Snoilskys minne. För att döva
sina orostankar, grubblet över sin falska
ställning och sina radikala sympatier
slår Falk sig på numismatik. Det
heter: »Men Falk, han är ogenomtränglig;
han har kastat sig på numismatiken med
en iver som icke är fullt naturlig, ja,
jag hörde honom härom dagen tala om
att han var sysselsatt med utarbetandet
av en lärobok i ämnet och att han skulle
söka få den antagen i skolorna, där
myntvetenskapen skulle bli ämne;
aldrig läser han en tidning, aldrig vet han
vad som händer i världen; och att bli
författare synes han helt och hållet ha
. slagit ur hågen. Han lever blott för sin
tjänst och sin fästmö, som han
avgudar; men jag tror icke på allt det där.
Falk är en politisk fanatiker, som vet
att han skulle brinna opp, om han gav
luft åt lågan, och därför släcker han den
med stränga, torra studier; men jag tror
icke det lyckas honom, ty hur han
lägger band på sig, så fruktar jag en gång
en explosion.»
I denna skildring av Arvid Falk finns
det drag, som måste ha frapperat
Snoilsky — analogien med hans egen
belägenhet under slutet av 70-talet faller ju
i ögonen. För honom hade explosionen
verkligen kommit. Romanen slutar med
bilden av Falk som härold vid
trontalets uppläsning på rikssalen, »iklädd röda
purpurkappan och med plym i hatten ock
stav i handen, vid foten av tronen».
Det är en situation som haft många
motsvarigheter i Snoilskys liv. När han
yttrade, att Strindberg måste ha »levat
och lidit» för att kunna skriva den
boken, tänkte han måhända just på egna
upplevelser och egna lidanden, som han
här fann speglade. I brevet till
Klemming av den 18 sept. 1879 yttrade han,
att han länge förutsett krisen, han
talade om »den mask av köld och
materialitet, varmed jag så omsorgsfullt
fernissat över mina verkliga drag». Det
liknar alldeles Falks tillstånd, och i
samma brev fanns också ett citat från
Röda rummet. Alldeles särskilt måste
Snoilsky ha ryckt till, när han läste att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
