Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Snoilsky och åttiotalet. Av Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik Böök
Här har man i själva verket
Snoilskys idékrets på åttiotalet: den djupa
oöverensstämmelsen mellan
kroppsarbetarens synpunkt och den klassiska
estetikens är hos Snoilsky uttryckt i
Afrodite och Sliparen; hänförelsen för
Savonarola inspirerade i juli 1882 Snoilsky
till den stora diktcykeln Savonarola;
Olle Montanus’ övertygelse att den rena
ändamålslösa konsten blott vore »ett
sken av skenet» lät Snoilsky tolkas av
Michel Angelos David:
0 främling, min skönhet blott vore ett sken,
om slungan ej ägde sin träffande sten.
Snoilsky var med andra ord under denna
period en lärjunge till den stackars Olle
Montanus och hans radikala tvivelanda.
Vad som förenade honom med
Strindberg var utilismen, övertygelsen att
poesin endast förtjänade att leva om den
bidrog till de sociala stridernas lösning.
Inga andra av skedets författare i
Sverige togo antinomien mellan det
estetiska och det etiskt-sociala så djupt på
allvar som Snoilsky och Strindberg. I
ett brev till Herman Wikblad av den 6
maj 1884 skrev Snoilsky också: »Har
du läst Strindbergs Likt och olikt?
Mycket är utopier naturligtvis, framför allt
äro hans funderingar i avseende å
landtbruk m. m. barnsliga, men där finns en
grundfond av sanning mångenstädes.»
Uttalandet gäller den skrift, där
Strindberg utförligast och grundligast
framställt sitt utilistiska credo.
Strindberg å sin sida var fullt
medveten om släktskapen, och han i sin
ordning blev utan ringaste tvivel påverkad
av Snoilsky, av hans personlighet
likaväl som av hans lyrik. I
Sömngångarnätter ligger det i öppen dag. När han
1 andra natten apostroferar Sliparen,
så tar han upp den symbol som
Snoilsky brukat. I det parti, som avslutade
diktcykeln vid dess första publicering
och som innehåller en hoppfull
mönstring av alla gynnsamma tecken till en
ny tids inbrott, inflätade Strindberg
också en direkt hyllning till Snoilsky:
Se firad ädling med lagrar och band,
han kastar handlöst sin gyllne lyra
på offerbålet som står i brand,
han också gripen av den nya yran
åt brodern trälen räcker sin hand!
Det är Afrodite och Sliparen samt Den
tjänande brodern som Strindberg
särskilt har i tankarna. Snoilsky har fått
sin hedersplats i utilismens Höga Visa.
Sympatien för Snoilsky var icke
hastigt övergående. Ännu år 1886 skrev
Strindberg för fransk publik en uppsats
om den svenske skalden och behandlar
honom som en stor och beundransvärd
meningsfrände. Efter att ha skildrat
hans ungdom och den stora krisen
berättar han om Snoilskys andra
diktsamling 1881, där Svenska bilder utgjorde
det viktigaste inslaget. »Olyckligtvis är
patriotismen icke på modet, den
skeptiska ungdomen bryr sig inte längre om
Karl XII:s favorithäst, och de kungliga
slottens historiska möblemang intresserar
föga. Hans bok röner icke godt
mottagande bland de unga, men skalden,
föryngrad av kärleken, vill inte tillhöra
de gamlas parti, och de senila
lovsångerna tillfredsställa honom icke.»
Snoilskys vistelse i Dresden menar
Strindberg ha varit betydelsefull, därför att
staden var ett »centrum för Tysklands
socialistiska rörelse». Skalden gripesav
rörelsen och gör »en öppenhjärtig och
ödmjuk bekännelse». »Han har
upptäckt att konsten är en lyxartikel, att
poeten, mänsklighetens påstådda
välgörare, blott är en narr, som ibland är
patetisk.» Som man ser, kan man i detta
referat icke skilja ut de Snoilskyska och
de Strindbergska elementen. Strindberg
kommenterar I porslinsfabriken och Den
tjänande brodern, men högst flammar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
