Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Snoilsky och åttiotalet. Av Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Snoilsky och åttiotalet
hans entusiasm för Savonarola. Det är
»huvuddrabbningen», heter det, »det är
ett lyckligt planerat angrepp, i det att
ämnet erbjuder slående likheter med
närvarande tid». »Storslagen och
gripande är scenen, då konstnärerna kasta
sina tavlor, sina lutor, sina böcker på
bålet, rest på Florens’ torg.» Liksom
Brandes kände igen Svarta svanor som
sin särskilda tillhörighet, så har
Strindberg instinktivt dragits mot det poem,
som Olle Montanus skisserat.
Strindberg identifierar oinskränkt sin
egen ståndpunkt med Snoilskys. Det
var vid denna tid som Strindberg
förklarade sig vilja överge diktningen, som
för honom blivit tom lek; därför skriver
han om Snoilsky: »Han har blivit färdig
med konsten, och han kastar en
tillbakaskådande blick på sitt liv, som offrats
för tomma ting.» Det är veterligen en
fri fantasi, för så vidt det skall gälla
Snoilsky, men det är bokstavlig sanning
om Strindberg själv —- den
»tillbakaskådande blicken» var Tjänstekvinnans
son, skriven just 1886. Han fortsätter:
»Och liksom sömngångaren, plötsligt
vaknad, kan han inte längre gå med
fasta steg, hans versër begynna halta,
bilderna stelna, språkets välljud
förgrovas, allt brister som en Sèvresvas i en
upprorsmans hand, men spillrorna visa
ännu betagande fragment, blomverk och
förgyllningar.» Det är nog närmast sin
egen brist på konstnärlig arbetsglädje
han där skildrar; ty i rent formellt
avseende hade Snoilsky ingalunda gått
tillbaka år 1886. Men faktiskt var, att
just vid denna tid började inspirationen
stelna och sina hos Snoilsky, just på
grund av den olösliga konflikt han
råkat in i. Man kunde parallellisera
Strindbergs ord med en strof ur Aurora
Königsmark, som skrevs 1887:
Och hennes hjärta blir så tyst och kallt,
dess varma våg till källan återströmmar,
liksom hos en som har förlåtit allt,
men också jordat sina bästa drömmar.
Det är Snoilskys egen innersta och
hemligaste känsla som här biktar sig.
Strindberg skriver 1886: »Det var ett
requiem efter begravningen. Lyran är
krossad, men poeten sjunger ännu, med
en inkonsekvens, förlåtlig för poeter.»
Strindberg var fortfarande icke illa
underrättad om Snoilskys inre liv.
I slutorden hyllas Snoilsky som
predikant, som optimist, som troende, och
han jämnställes med Tolstoj; båda äro
förebådare för en ny och bättre tingens
ordning, som skall uppstå efter
syndafloden. Skall man ånge vad som trots
alla överensstämmelser gör skillnaden
mellan Snoilskys och Strindbergs
uppfattning, så stannar man inför bristen
på trosstyrka hos den förre.
Strindberg är ivrig, sangvinisk, fanatisk,
medan Snoilsky är resignerad, tvivlande,
vemodig. Den förre känner sig i släkt
med Sliparen och motser med glädje
den kommande omvärderingen av alla
värden; den senare är, trots alla sina
åsikter och sympatier, en frände till den
aristokratiska skönhetsgudinnan, och han
ryser inför den framtid, som han väntar
på. Man kan belysa denna motsats i
stämningen genom att ta fasta på ett
motiv, som är gemensamt för dem.
I Sömngångarnätter (tredje natten)
har Strindberg uttryckt antinomien
mellan det sköna och det nyttiga genom
att ställa mot varandra de vackra,
dyrbara böckerna, bibliotekens skatter, och
de värdelösa, föraktade tidningstrasorna
— han ville ju vid denna tid bli
journalist i stället för diktare eller författare.
Han förutspår, att omvärderingen en
gång skall nå även till biblioteken.
Nej, en gång kommer en yttersta dom,
då getterna skiljas från fåren!
Då, marokäng, skall din pärm stå tom,
som av krönte givarn bär spåren.
45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
