Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Max Reinhardt 1920. En karaktäristik och en värdering. Av August Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Max Re in har dt 1920
En karakteristik och en värdering
Av August Brun i u s
o
I.
//
NNU EN GÅNG har
Z_/ professor Max Reinhardt
r- / J med en ensemble från Deut-
sches Theater gästat
Skandinavien — Köpenhamn, Göteborg,
Kristiania, Stockholm i nu nämnd ordning.
Gästspelet i Stockholm ägde rum på K. Teatern
liksom vid föregående tillfällen och omfattade
Shakespeares Köpmannen i Venedig,
Schillers Kabale und Liebe, Tolstojs Er ist an
allem Schuld, Schnitzlers Die grosse Scene,
•Goethes Stella, Strindbergs Pelikanen
(Scheiterhaufen). Som extra föreställningar
upprepades Tolstoj—Schnitzlers småstycken
•och gavs Strindbergs Oväder
(Wetter-leuchten). Gästspelet tog sin början
måndagen den 6 december och avslöts
söndagen den 13 december rr.ed en matiné,
då Oväder gavs. Denna sista föreställning
var anmälaren förhindrad att se.
Repertoaren erbjöd likheter med
före-.gående gästspel i så måtto att den
sammanställts väsentligen av tyska klassiker,
Shakespeare och Strindberg. Men för
•övrigt var intrycket av det hela mycket
olika. Sällskapet var nu sammansatt av
för den svenska publiken nya krafter. Av
den forna Reinhardtska ensemblen
återstodo endast Paul Hartmann och Siegmund
Nunberg, båda konstnärer i andra planet,
om man ens får sätta dem så högt. Den
fantastiskt storvulne Paul Wegener, den
intagande och smakfulla Else Heims, den
-strålande muntra Johanna Terwin, den
originella komikern Wasmann tillhörde icke
Reinhardts sällskap eller hade icke
medföljt på denna turné. I stället stodo nu
i första planet Agnes Straub, Helene
Thi-mig, Albert Bassermann, Wilhelm Dieterle
•och Ernst Deutsch. En samling
utpräglade konstnärer helt visst, men knappast
så rikt utvecklade eller så mångsidigt
moderna som de förut nämnda. Och på
några punkter bröto de sig mot varandra
som representanter för olika skolor och
sceniska stiluppfattningar. Några av dem
voro utan ringaste tvivel föga Reinhardtska.
Det har i pressen uttryckts en undran i
bur hög grad en sådan man som
Bassermann vore ett verk av Reinhardts
instruktion och teateråskådning. leke i något
avseende är han beroende av Reinhardt!
Albert Bassermann har i många år varit
en av Lessing-teaterns bärande krafter, och
om han tagit starka intryck av någon
instruktion, så har det varit av d:r Otto
Brahms, avliden för några år sedan, men i
sin krafts dagar en av den moderna
teaterns finaste och mest kultiverade
ledare. Brahm och hans män gåvo uttryck
åt den psykologiska naturalismen i modern
dramatik: de spelade Ibsen och
Hauptmann med en fördjupning i uttrycket och
en själfullhet i uppfattningen som
Reinhardt aldrig uppnått, därför att han aldrig
strävat därefter. Brahms och
Lesing-teaterns konst var en dämpad, gråstämd,
aristokratisk konst, som Seurats och
Wbist-lers i måleriet, medan Reinhardt är den
färgkraftiga, djärvt experimenterande
modernismens man. Bassermanns teknik röjde
sig genast i Shylocks roll som den mest
ålderdomliga i ensemblen, sammansatt av
en myckenhet detaljer, medan till exempel
Deutsch i Antonios roll spelade på en
enda stark stämningston och verkade
modern på helt annat sätt.
Samspelet kunde sålunda icke vara
detta sällskaps styrka: det var för heterogent
sammansatt. Mest betecknande för
stilbrytningen var Helene Tbimig, som med
sin excentriska personlighet kunde sägas
5»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
