Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Max Reinhardt 1920. En karaktäristik och en värdering. Av August Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A it g ii s t B r n i u s
Foto, Dertel, Berlin.
Albert Basse r man 7i som S
hy-lock i Der K a ti f mann von
Ve n e dig.
Molanders iscensättning av Köpmannen från
förra året, en iscensättning som löste
problemet både praktiskt och konstnärligt,
som gav en hel serie delikata bilder och
upptåg, för att nu blott hålla oss till de
ytligaste företeelserna. Tänk på
karnevalsstimmet på aftonen då Jessika skall
bortrövas! Hos Reinhardt kommo några
par i dominos beskedligt framhoppande i
fullt ljus, skrålade en smula, omfamnades
och försvunno. Hos Molander rusade hela
flockar förbi, somliga groteskt maskerade,
för att efterträdas av kärligt viskande
poetiska par, det hela i blekt månskimmer
och genomvävt av sång och
mandolinklink. Det halvdämpade i tonen, lyrisk
och skalkaktig på en gång, fortsattes och
fördjupades i Jessikas flykt, som följer tätt
på Det var så äkta och evigt venetianskt
som Reinhardts framställning var ordinärt
teatralisk och kunde tänkas placerad i
vilket renässansdrama som helst.
Det poetiska elementet förintades som
vanligt i Reinhardts tolkning av
Shake-speare-komedi —■ så långt det var möjligt.
Betecknande nog hade raderna om musi-
ken strukits i trädgårdstablån, dessa rader
som bilda ett tema för hela det
musikaliska stycket. Däremot blev
clownupptåget mellan herrarna Gobbo en central sak,
som drogs ut så mycket som möjligt men
som sågs med nöje, därför att det var så
genialt utfört. Sådana påhitt har
Reinhardt alltid höjt till den högsta potens.
Få Dramatiska Teatern var det en fint
lustig detalj, men så som Hermann Thimig
och Max Kronert utförde scenen blev den
överväldigande humoristisk.
Av vackert formade detaljer erinrar
jag mig några. Typisk för Reinhardts
styrka i att koncentrera den dramatiska
spänningen i en brännpunkt sä att säga
var det ögonblick i domstolsscenen, då
Antonios vänner stå i ångestfull väntan
och juden närmar sig Antonio med kniven
i hand. Och så nästa ögonblick, då
Portias ingripande kommer handlingen att
rulla tillbaka och träffa Shylock som en
rad av laviner, för varje gång tyngre: det
hysteriska jubel som griper vännerna
framkallar en ögonblicklig reflexverkan hos
åskådaren. Det är Reinhardts storhet
framför nästan alla andra scenledare att fästa ali
uppmärksamhet vid det väsentliga och hålla
tillbaka vad som är av sekundärt intresse.
På det sättet lever man med i vad som
sker på scenen med en intensitet som har
sin säregna tjusning.
En annan lysande detalj var den näst
sista scenen i Stella, där den olyckliga
Stella vilar på kanapén med en enda
månestråle fallande in över hennes gestalt
och förvandlande den till uågot eteriskt och
övertragiskt. Ett sådant minne blir kvar
och förbytes efter hand till en vacker
symbol över ett helt drama.
Och slutligen, i fråga om yttre verkan,
som förmäler sig med den inre, nådde
Reinhardt högst i den geniala anordningen
av rummet i Strindbergs Pelikanen. Det
är fullt naturalistiskt, ett verkligt rum,
tapetserat och möblerat i denna smutsgrå
och dystra stil som tusentals hem i Berlin
och Stockholm, levande på gammalt skräp
från 8o-talet; möblerna stå känslolöst ställda
som i ett möbelmagasin, tapeternas
mönster liknar i dunklet ett oändligt tåg
uppefter väggarna av feta, grå råttor, det
höga taket och rummets djup ger en
förskräckande känsla av ödslighet och hotande
fara. Och därtill den blåsande fönster-
60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
