Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - När jorden blommar... Av Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nä r j o r de n b lo m m a r
Av Jane Gernandt-Clainé
LLA TRE kommo de från
en frukost i badortens
modernaste villa, och
professorskan Dalstjerna såg
hastigt på den vackra flicka som gick vid
sidan om unge doktor Sigvard Henning
i sommarens lummiga grönska.
— Inte för att jag är synnerligt
pratsam för egen del, smålog hon, men
människan är ett sällskapligt djur... Säg,
fröken, hur bär ni er egentligen åt för
att få ett ord ur er ryktbare farbror?
Flickan — det var den nittonåriga
Agnes Drake — lyfte sin förvånade blick.
Hon var smidig och fin med snabba,
oöverlagda rörelser och stora dunkla
ögon, där pupillen gömde sig under
ögonlocken så fort hon grundade över saker
och ting. Ansiktet var skiftande och
mjukt med en mun av blek korall,
sluten likt en blomma, då hon såg upp.
Nyss hade hon gått och språkat med den
unge filosofie doktorn, och tankarna voro
tydligen långt borta.
— Farbror och jag gå var och en
åt sitt håll, utbrast hon efter en sekunds
villrådighet. Jag säger just aldrig något
åt honom, och mot mig är han då så
elak att jag rymmer huset en vacker
dag. Jag kan bli alldeles vild ibland.
— Det ser ni mig just inte ut till,
sade professorskan en smula frånvarande.
Flickan studerade sång för att utbilda
sig för Operan och tillhörde icke
hennes egen värld. I flera år hade hon varit
sin avlidne mans sekreterare, och blicken
ur de mörka ögonen lyste full av
prövande klokhet. Hon var lång och
spänstig med finhylt ansikte och penslade
ögonbryn, men fast hon knappast
överskridit trettiotalet började det rika svarta
håret redan skifta starkt i grått. Långt
ifrån att dölja det, bar hon en hatt av
svart tyll med genomskinlig kulle. Vid
vänstra sidan av det breda brättet satt
en lilafärgad orkidé, som bröt hennes
änkesorg, och en sekund höll hon en
annan blomma, en långstjälkig ros,
mellan de båda regelbundna raderna av sina
vackra, vita tänder.
— Vilket infall att sätta oss
bredvid varandra, återtog hon på nytt,
alltjämt med tanken på den unga flickans
frände. Det är den tystaste man under
himmelens kupa. Jag gjorde de mest
löjliga ansträngningar att få ett ord ur
honom och måtte ha haft större tur än
jag trodde. Då vi rest oss upp från
bordet, kom värdinnan och lyckönskade
mig till vår livliga underhållning.
— Det var nära att jag följt
hennes exempel. Jag beundrade er
älskvärdhet, inföll filosofie doktorn, vänd
emot den unga frun. Han var mager,
av medellängd, obetydligt mindre än hon.
I det han betraktade henne, log han
obestämt, kanske utan att veta varför.
Han hade ett smalt, avlångt ansikte med
uppstående krusigt hår, guldbruna ögon
av smekande glans och en tunn,
åtdragen överläpp, som gav en viss
förbehållsam finhet åt uttrycket, antingen nan
93
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
