Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - När jorden blommar... Av Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När jorden blommar
framhöll alltid att ombildningen
inskränker sig till formen. Den utsträcker sig
aldrig till arten. Ur grodägget har det
aldrig framträdt något annat än en groda.
•— Det är sant, instämde filosofie
doktorn, och förändringarna iakttagas
inom de sinå arterna, aldrig inom de stora.
Där är det tvärtom inte få som lupit
ut cirkeln och slutat sin roll i
utvecklingen, vad de då haft för en uppgift
att fylla ... Frågornas antal tycks inte
vara stadt i avtagande, och jag är rädd
att den gode professor Drakes nya
själv-alstringsteori inte gör oss klokare på
skapelsen än förut.
Den unga kvinnan småskrattade. —
Han anser sitt system så fulländat, men
vid frukosten frågade jag honom, vad
det nu ska tjäna till att boa constrictorn
har rudimentära ben, när hon kan klättra
ändå . .. Fast detta är hans område och
de alltid stå till hands med en förklaring,
blev han mig svaret skyldig, men jag
var alis inte sä munter som jag lät ...
Jag har alltid en känsla av att mitt hjärta
sitter i skruvstäd, när jag’ talar med
herrar av hans skrot och korn.
— Deras skola är inte hela
vetenskapen, inföll den unge lärde vid hennes
sida. De förlora en hel del av sin tid
med att söka spänna vagnen före
hästarna . ..
— Ja, mumlade lion, men vad mig
beträffar, säger jag som Almqvist...
Lyckades de mota Gud ut ur skapelsen,
skulle jorden inte längre blomma för mig.
De hade hunnit fram till hennes grind,
och Sigvard Henning lyfte sitt krusiga
huvud och tog av hatten till farväl. —
Hon blommar alltid i sommartider, sade
han, och för den som inte bara lever
med sin hjärna. Så fort hjärtat får sitt
ord att säga, är världen en annan — inte
sant, professorska?
— Jo visst, svararade hon med en
hastig rodnad över panna och kinder.
Han log sitt fina och obestämda
leende. — Ni säger det som om ni aldrig
tagit den mänskliga svagheten med i
räkningen. På mig gör ni intryck av
att alltid skåda de stora riktlinierna
bakom vad som händer och sker, och jag
hoppas få komma och språka närmare
med er i kväll, professorska . .. Jag räknar
med er som med en av de fasta
punkterna i mitt liv . . .
& *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
