Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Den nordiska språkforskningen i Sverige under det senaste decenniet. En återblick. Av Hjalmar Lindroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hjalmar Lindroth
med om enskilda dialekter. Till en
modern uppfattnings seger här har Wigforss
kraftigt bidragit: i den meningen kan
icke talas om angränsande dialekter, att
de skilda, konstituerande egenheternas
gränser skulle överallt gå efter samma linje;
somliga företeelser ha tvärtom sina gränser
på ett håll, andra — som i vissa trakter
uppträda förenade med de förra — kanske
på ett annat. Men här och var följas viktiga
gränser åt. Sådant beror på att där en
gammal politiskt-administrativ eller
kommunikativ gräns funnits. På ömse sidor om en
dylik gräns kunna målen vara mycket olika
och kallas skilda dialekter.
Även eljes kan man nog tala om
dialekter eller dialektgrupper, om man går ut
från ett centralområde, en »kärna», med
en viss konstellation av egenheter och
sedan betraktar mer periferiska mål som
mindre typiska alltefter som de sakna det
eller det viktigare draget och kanske i
stället närma sig en angränsande dialektgrupp.
Inom dialektforskningen har även i
övrigt utförts ett ganska intensivt
upptecknings* och bearbetningsarbete, påskyndat
i medvetandet av att materialet förorenas
och försvinner med varje dag som går.
Dessa arbeten äro centraliserade till tre
institutioner: Undersökningen av svenska
folkmål i Uppsala, en motsvarande
organisation i Lund med därunder sorterande
landskapsföreningar samt Institutet för
ortnamns- och dialektforskning vid Göteborgs
högskola (vars titel anger även en annan
viktig uppgift). Det insamlade materialet
är högst betydande, ehuru delvis rätt ojämnt
fördelat på landskap; så är t. ex. Dalarna
gynnat, Småland däremot tillbakasatt.
Bearbetningen har resulterat dels i
behandling av skilda ortsdialekter, dels i
diskussion av bestämda grammatiska problem,
dels slutligen ha mer provisoriska
översikter lämnats över landskapsmål. På så
sätt ha de skånska målen belysts av
Wigforss, vissa blekingska av J.
Swen-ning, de öländska (tills vidare helt
översiktligt) och de bohuslänska av Hj.
Lindroth, de västgötska av J. Sandström, R.
Ekblom och J. Götlind, dalbomålen av
E. Noreen, de östgötska av G. Danell,
de södermanländska med stor fyllighet av
T. Ericsson, de närkiska av M.
Borgström, vissa värmländska av G.
Kallstenius, de medelpadska av E. Stenbom och
de västerbottniska av J. V. Lindgren ;
varförutom särskilt av H. Geijers högst
kompetenta hand lämnats översikter av
åtskilliga nordligare landskapsmål, vartill vi
fått motsvarigheter för gutniskan genom B.
Hesselman. Gränsen mellan sydsvenska och
götiska mål har blivit klarare belyst genom
den svenska dialektforskningens högt
förtjänte vägröjare, prof. J. A. Lundell. —
Även ett par av våra stadsdialekter ha
skildrats: Kalmarspråket av Hj. Alving
och Nyköpingsspråket med minutiös
noggrannhet av O. Gjerdman.
Ett framtidsmål är att åstadkomma också
dialektordböcker, som en gång skulle kunna
utmynna i en ordbok för alla svenska mål,
en drömd efterträdare efter stora mått åt
Rietz’ för sin tid utmärkta dialektlexikon
(1867). Innan dess återstår mycket arbete.
Ordböcker över enskilda landskapsmål få
bli stationer på vägen. Längst hunna av
dessa äro de gutniska och uppländska
ordböckerna; av den förra har utkommit ett
häfte, av den senare, anförtrodd åt den
främste kännaren, prof. B. Hesselman, tills
vidare blott ett provhäfte.
II.
Inom lexikografin i övrigt ha många
värdefulla resultater lagts fram (t. v.
bortses från namnforskningen). Främst är att
anteckna, att prof. K. F. Söderwall
avslutat sin mönstergilla »Ordbok över det
svenska medeltidsspråket», vars första häfte
utkom 1884. Detta verk är av en
utomordentlig betydelse för varje slags studium
av fornsvenskan, och Söderwalls
målmedvetna och oförtröttade arbete på detta
område är förtjänt av den största honnör och
tack. Det är att önska, att den åldrige
forskaren själv kan medhinna att redigera det
till-lägg som är att vinna ur forntexter som
publicerats under (och efter) ordbokens utgivande.
Så ha vi Svenska Akademiens stora
ordbok (SAOB), som för kunskapen om
svenskan efter reformationen vill ge vida
utöver vad som åsyftats för fornsvenskan
med nyssnämnda arbete. Om SAOB:shöga
värde råder bland fackmännen blott en
mening. Visst kan allmänheten ha skäl
att vara otålig över publiceringens
långsamma tempo — hur många äro detta dock
av verkligt intresse för saken? —, men så
mycket mera skäl är det att allt göres för
att hjälpa det viktiga företaget ur de eko-
104
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
