Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Den nordiska språkforskningen i Sverige under det senaste decenniet. En återblick. Av Hjalmar Lindroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hjalmar Lindroth
I nära förbindelse med språkpsykologin
äro vi med rätta vana att avhandla
bety-delseläran (semasiologin). Tack vare i
väsentligaste mån Adolf Noreen har denna
på senare tider blivit föremål för mycken
uppmärksamhet även ifråga om de
nordiska språken. Men då det gällt att söka
finna regler för betydelsernas förskjutning,
liksom man funnit sådana för ljudens, har
man måst treva sig fram. Här kan man
nämligen omöjligen suspendera hänsynen till
människans psyke, som då det gäller
sammansatta själsyttringar ännu icke tycks
kunna åtkommas med i praktiken särdeles
allmängiltiga formler. Till god del få vi ännu
vara nöjda, om vi hjälpligt förstå den
konkreta företeelse vi just granska. Docent E.
Wellander har likväl gjort ett försök att
uppvisa strängare lagbundenhet även hos
betydelseövergångar, ett försök som redan
därför är av intresse även för internationell
språkforskning, att betydelseföreteelserna i
sina stora drag äro mindre lokalbundna än
de fonetiska. Metodiskt sett bör i alla
händelser varje språkforskare även inom
betydelseläran såtillvida respektera en
supponerad lagbundenhet, att han icke bör
antaga övergångar, till vilka han icke kan
uppvisa otvetydiga paralleller.
Utan språkpsykologi kommer man heller
ingen vart inom stilistiken, en av de
modernare disciplinerna inom språkvetenskapen.
Den står dock på gränsen mot
litteraturforskningen, och den har därför
väsentligen att göra med det estetiskt-individuella
skapandet. leke alla språkforskare ha
sinne för språkets konstnärliga värden;
tvärtom kan man skönja en viss motsats
mellan två olika typer bland dem: den
mer litterära och den lingvistiska.
Andligen närmare den förra borde väl filologen
(i inskränkt mening) stå — hans uppgift
är ju att tolka de litterära dokumenten —,
men han nödgas ofta, särskilt då han
arbetar med gamla texter, hämta sina vapen
från lingvistikens rustkammare.
Det stilistiska betraktelsesättet av
litteraturverken har, som de flesta andra nya
strömningar, kommit till oss från
kontinenten, och det hade före sekelskiftet ännu
icke vunnit nämnvärd terräng. Men sedan
dess har det, delvis i strid mot det utan
tvivel mer abstrakta lingvistiska, gjort sig
gällande på många håll, särskilt bland
yngre forskare. De namn som här främst
böra nämnas äro R. Berg, O. Östergren,
J. Mjöberg, särskilt på grund av sina
Stilstudier i Tegnérs ungdomsdiktning, och
från den senaste tiden S. Belfrage, som
i de poetiska sammansättningarna på ett
givande sätt studerat 1700-talets växlande
stilriktningar. Men vi böra här också
tänka på alla de bidrag till förståelsen av
våra författares stil som lämnats oss av
litteraturhistorici av facket; därvid bör
kanske Fredrik Böök nämnas som den
som mest befattat sig också med enskilda
språkliga valörer.
En omläggning av universitetens
modersmålsundervisning, varigenom stilistiken
— visserligen fattad tämligen pedagogiskt
— skulle få sig mer utrymme anvisad,
åsyftades med en bestämmelse av 1908,
och denna har ledt till propedeutiska
specialkurser i Lund och Göteborg. Det är
vanskligt att bedöma, om dessa kurser
uppammat något mer utpräglat sinne för den
stilistiskt-litterära sidan av språket. Den
vändning hänemot ett fördjupat litteraturstudium
även i språkligt hänseende, som nu
otvivelaktigt skönjes även inom gymnasiernas
modersmålsundervisning, spårades redan
dessförinnan och låg väl just bakom
bestämmelsen. Då den ledt icke blott till bildandet av
en livskraftig »Modersmålslärarnas förening»
(1912), utan ock till en rad värdefulla
kommentarupplagor av representativa
litteraturverk, har den här icke bort lämnas
obeaktad. —- I detta sammanhang må
omnämnas de även språkligt kommenterade,
vetenskapligt pålitliga upplagorna av äldre
författare genom Svenska
Vitterhetssamfundet. Genom Sveriges Kristliga
Studentrörelses försorg ha vi nu ock tillgänglig en
förstklassig edition av Olaus Petri skrifter.
Man har alltså velat utnyttja stilistiken
även i praktisk riktning. Denna
normativa stilistik har gamla anor hos oss; den
har sina rötter på annat håll än i verkligt
stilistiskt betraktelsesätt. På senare år har
den nog, ehuru kontinuitet bakåt är
omisskännelig, närts av vissa i vårt nationella
liv ingripande företeelser. Bland de äldre
är Gustaf Cederschiöld det centrala
namnet. Med snarast ökat nit har denne i
skilda skrifter, mer vetenskapligt lagda eller
för allmänheten beräknade, kämpat för
sina ideal: att närma skriftspråket till
talspråket och att göra det förra renare, enk-
106
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
