Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Den nordiska språkforskningen i Sverige under det senaste decenniet. En återblick. Av Hjalmar Lindroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hjalmar Lindroth
ten har utgivits av A. Grape och B.
Nerman, A. Noreen har framlagt en
översättning och spridda anmärkningar, H. Schück
har ingående behandlat valda partier från
övervägande real synpunkt, o. s. v. Detta
ivriga sysslande med dikten har till god
del framkallats av B. Nermans (och andra
arkeologers) märkliga resultat beträffande
Ynglingatals värde som i huvudsak
trovärdig källa för den äldsta svenska
historien ända från 400-talet -—- man har
kunnat sammanställa ynglingakungar med
Uppsala högars och en av Vendelhögarnas
kungar. Nermans undersökningar falla ju
närmast inom historien och arkeologin, men
dels har han i icke ringa grad användt
filologiskt material, i det att t. ex. själva formen
hos ynglingakungarnas namn fått tjäna till
bevisning, dels är resultatet av principiell
betydelse också för filologin. Ty även
denna angår det, om vi nu fått förnyade
skäl att, gentemot den skepsis som hos oss
företrädes särskilt av historikern Lauritz
Weibull, icke ställa oss så aprioriskt
avvisande inför traditionen som
historisk källa. Detta har också en viss
betydelse för forskningens ställning till det ofta
debatterade problemet om de isländska
sagornas trovärdighet; dessa bygga i
mycket på tradition.
En viss omsvängning kan redan
skönjas med avseende på tilltron till även
poetiska källor som förut betraktats som
väsentligen dikt. Mindre förvånande är att
den träder fram hos entusiastiska lekmän;
men det är betecknande, att landtbrukaren
Th. Hederström vunnit så välvilligt
beaktande bland sakkunniga för sina
(posthumt utgivna) skrifter orn Bråvalla- och
Helgediktningen. Han vill förlägga
händelserna till Östergötland. Liknande tankar
hade redan dessförinnan uttalats av B.
Nerman; väsentligen nya äro de hos H.
blott ifråga om Helgedikterna-, ifråga om
Bråvallaeposet står också striden
företrädesvis (under förutsättning av historiciteten)
om de skildrade händelsernas tid och
innebörd samt om lokaliteterna mer i detalj;
och därvid ha åtskilliga hugg skiftats.
En samling präktiga och poetiskt
stiltrogna översättningar av »norröna» dikter
har skänkts oss av lektor Axel Åkerblom,
som därmed befäst sitt anseende som
kongenial tolkare av de gamles diktning.
På övergången till versläran står en
om stort skarpsinne och oförsvagad
kombinationsförmåga vittnande avhandling av
L. Fr. Läffler, den om vår vetenskap
högt förtjänte, nu åldrige föregångsmannen.
Nominellt handlar undersökningen blott om
några underarter av ett isländskt versslag,
men den innehåller synnerligen viktiga
bidrag till sakligt förstående av icke få ställen
i den norröna poesin. — Mer principiella
metriska problem ha på sistone flitigt
dryftats. Fr. Sandwall har härledt den från
prosans betoning avvikande versbetoningen
hos 1600-talsskalderna väsentligen från de
metriska teoriernas tvång, Hj. Lindroth
har framhållit den musikaliska accentens
betydelse då det gäller att i vers framhäva
metriskt svag stavelse. Särdeles
uppslagsrik förefaller mig en nyss kommen
undersökning av O. Gjerdman, vari förf. går
själva grundvalarna för vår uppfattning
och läsning av vers inpå livet på ett sätt
som icke torde bli betydelselöst inom
framtida metrik. Andra grundfrågor ha
behandlats av R. Bkrg, J. Götlind (om
fallande och stigande rytm), O. Sylwan och
Nat. Beckman, vilken även utsändt en ny
utvidgad upplaga av sin verslära.
Bedriven efter moderna principer har
versläran nära förbindelse med fonetiken,
läran om ljudbildningen. Såsom
självändamål, så att säga, har fonetiken icke odlats
särdeles mycket hos oss. Ett par dylika
uppsatser av ämnets specielle representant
i Uppsala, doc. O. Gjerdman, äro dock
att nämna; i den ena söker denne komma
till rätta med den vokaliska alliterationen
och dess effekt på örat, i den andra
undersökas de egendomliga »surrande» eller
»pressade» i- och j/-ljud, som gå under
namnet Viby-ljud (efter Viby s:n i Närke).
— Den utomlands så moderna
experimen-talfonetiken har hos oss med framgång
bedrivits av en naturaliserad tysk, E. A.
Meyer, som bl. a. undersökt svenska
ljud-och tonförhållanden från skilda trakter.
Fonetisk kunskap anses numera med
skäl vara en av förutsättningarna för
språkhistoria överhuvud. leke minst för den
historiska ordforskningen, etymologin. Varje
livaktig jämförande språkforskning avkastar
alltid en hel del nya ordhärledningar eller
revideringar av gamla. Bland dem som
här under senare tider fört vårt vetande
108
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
