Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Den nordiska språkforskningen i Sverige under det senaste decenniet. En återblick. Av Hjalmar Lindroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den nordiska språkforskningen
givande; här har med sakkunskap behandlats
ett lokalt sammanhängande material, som
återspeglar skilda tiders namngivning ända
från urtiden fram till våra dagar.
Denna syn på ortnamnen som dokument
om den historiska utvecklingen —
oavsett intresset vid själva tolkningen av
namnet — har rätt mycket dominerat. I
senare tider väsentligen inaugurerat genom
Johannes Steenstrup i Danmark har det
bebyggelsehistoriska utnyttjandet av
ortnamnen haft åtskilliga företrädare även hos
oss. Man har funnit skilda åldersskikt
inom gårdnamnen. Särskilt om de absoluta
tidsbestämningarna har man dock icke
uppnått enighet. Somliga forskare, såsom A.
Noreen och Hj. Lindroth, ha icke varit
rädda för att operera med slutet av
stenåldern eller början av bronsåldern såsom
tillkomsttid för vissa bebyggelsenamn,
andra, såsom J. Sahlgren, ställa sig ganska
avvisande mot tanken på så hög ålder.
Även etnografiska lärdomar har man
sökt avvinna ortnamnen. På direkt
främmande namn i gammal tid tror man
numera icke så mycket; men namnen kunna
likväl vittna om främmande folk. Hj.
Lindroth har behandlat namn på Est- i
östra Sverige såsom intyg väsentligen om
sparsam estnisk kolonisation och vill även
i en hel del Finn-namn se boningsorter
för främmande inflyttare. Också inom
landet ha naturligtvis folkförflyttningar ägt
rum ; J. Sahlgren har visat hurusom namn
av typen Alingsås (aling tolkat som ’man
från Ale härad’) därvid kunna ge ledning.
— Å andra sidan träffa vi nordiska
ortnamn utom Norden; de engelska av
nordiskt ursprung ha behandlats särskilt av
H. Lindkvist, E. Ekwall och E.
Björkman, en liten grupp av de i Ryssland
påvisbara av R. Ekblom.
Enskilda bygder ha behandlats i
översikter, eller talrikare namngrupper ha
undersökts; så -by av E. Hellquist, -lösa, -rum
och -garn av Hj. Lindroth (i fråga om
-lösa har provisorisk kritik framförts av J.
Sahlgren), -sta från skilda synpunkter av
geologen professor A. Högbom och av E.
Wigforss.
Ortnamnsforskningens bidrag till
mytologin ha redan vidrörts. Kult,
rättsförhandlingar och marknad hängde ihop hos
de gamle. Kultnamn kunna därför vittna
även om rättslig organisation och handel.
Fot. P. Baäæe, Lund.
Elof Hellquist.
Detta synes vara fallet med Tuna och
Aker och därmed bildade namn (S.
Lindqvist). Det omstridda Birka har tolkats
som frisiskt lån av prof. E. Wadstein.
Ifråga om ortnamnsforskningen kännes
svårigheten särskilt stor att på några rader
sammantränga en översikt; den borde ha
en särskild sådan. Jag nödgas inskränka
mig till att ytterligare framhålla det
intresse som de klassiska författarnas
(Ptolé-mæus’, Tacitus’, den senare nu på svenska
med kommentar av E. Hammarstedt, m.
fl.) och gotern Jordanes’ uppgifter om
Nordens folkstammar åter tilldragit sig, samt
att därvid nämna namnen J. V. Svensson
(kritisk behandling av Jordanes’ nordiska
namn), A. Noreen, O. v. Friesen och E.
Hjärne. Bland yngre ortnamnsforskare
må ock nämnas doc. E. Noreen.
Pcrsonnamnsforskningen har ock
kraftigt blomstrat. Ett standardverk är E. H.
Linds nu avslutade Norsk-isländska
dopnamn. Ändtligen slutfört (genom E. Bråte)
är nu ock M. Lundgrens Svenska
personnamn från medeltiden. Den i förtid
bortgångne anglisten prof. E. Björkman har
givit oss viktiga arbeten om nordiska
personnamn i England. Omvändt har en
behandling av till Norden inlånade
personnamn påbörjats av A. Grape (tyvärr
synes fortsättningen oviss). Andra viktiga
bidrag ha skänkts oss genom E. Lidén,
i 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
