Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
bleka och mörkögda typ alldeles
förträffligt. Att den vackra rösttimbren lät litet
klagande gagnade här, både då hon
återsåg sin lidelsefullt älskade make som fiendtlig
officer, och då hon hörde, att denne sedan
skulle hjälpa till vid faderns avrättning.
Men nog bör den älskliga och begåvade
skådespelerskan akta sig för att få en
melankolisk ton över allt vad hon säger.
Inga av tyskarna voro överdrivna eller
karikerade av författaren eller skådespelaren,
och jag satt hela tiden och tänkte: Månne
ej i U. S. A., där man inte är så
förfärligt säker på skillnaden mellan de olika
europeiska folken och kanske tror att
Mæ-terlinck är tysk, pjäsen skulle kunna
förbjudas som pro-german. Det vore
naturligtvis dumt, men ej osannolikt.
För jämnt fyrtio år sedan gick Sardous
Divorgo7is för första gången över scenen
på Palais Royal-teatern i Paris. I
Stockholm spelades den redan 1881 och har
sedan tagits upp ideligen. Snart börjar
åtminstone min generation på att kunna
den. Denna gång var det Ellen Hartman
som samtidigt blev en räddande ängel för
teatern genom att fylla salongen kväll efter
kväll och giva både friskhet och
mänsklighet åt typen Cyprienne, som vi nu veta
kan spelas på betydligt olika sätt. I fru
Hartmans framställning felas det ingenting,
då det gäller intensiteten. Måhända
chargerade hon ett par sekunder på samma
sätt som hon gjorde det under 1880-talet
i många roller. Men man hade en känsla
av att hennes förtrytelse var äkta och kände
hur mannen krympte betydligt, då hon
lidelsefullt berättade för honom vad hon saknade.
Hennes sprudlande goda humör i sista
akten saknade lyckligtvis också allt
forcerat. Maken herr Svennberg, enligt
Sar-dou mellan 40 och 45 år, var kanske
något väl sävlig för en fransman vid den
åldern. Herr Winnerstrand—Adhémar var
en distingerad idiot. Är det orätt att önska
stycket en mera historisk karaktär genom
dräkter från 1880? Skola vi inte snart
bli tillräckligt kostymhistoriskt bildade för
att önska detta? »Pappa Naquet», som
det vanvördigt heter i pjäsen, lyckades dock
1884 genomdriva skilsmässolagen, och vi
ha nu under de sista trettio åren sett så
mänga pjäser med lagligt frånskilda franska
fruar, att det nog vore på sin plats att
Fot. F. Flodin.
Signe Kolthoff som T ur an do t.
genom litet gammalmodiga dräkter antyda,
att vi befinna oss i tider innan denna både
i livet och på scenen ganska viktiga lag
genomfördes. Att man kan vara
oemotståndlig också i 80-talsdräkter, det veta
vi Ellen Hartmans-beundrare med full
visshet.
År 1761 skrev venetianaren Carlo
Gozzi J’uj-andotte. I ett sago-Kina —
ej i släkt med det Kina, där alla voro
dygdiga och ängsliga för blodsutgjutelse,
som naturenliga rödskinn och visa kineser
voro det i de romaner, som skrevos av
upplysningstidens filosofiska skribenter, -—•
spelar denna nya version av den gamla
sagan om prinsessan, som avlivar de friare
vilka ej kunna gissa hennes gåtor. Led
på den torra rationalismen, som kom från
Frankrike, ville Gozzi släppa fantasien lös
och upptog även de i den italienska
maskkomedien förekommande figurerna
Panta-lone, Brighella o. s. v., låtande dem med
sina roligheter och sin cynism bryta sig
mot sagohjältarnas högtidlighet, som
narren i Shakepeares tragedier. Detta drag av
romantik intresserade ett fyrtiotal år efter
117
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
