Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C a r’l G. Laurin
ord i dessa korta teateröversikter om de
två klassiska skådespelen från 1700-talets
slut, Schillers Kabale und Liebe och
Goethes Stella. Det är klart, att man
måste vara synnerligen tacksam för att se
framförda här i Stockholm två av
litteraturhistoriens ryktbara skådespel av de två
största författare Tyskland frambragt och
till på köpet i den gestaltning professor
Reinhardt nu ger utförandet. Men vi ha
rätt att jämföra med danskt, franskt eller
t. o. m. med svenskt spelsätt, och det
behöver ej vara småborgerlig jämnstrukenhet,
det kan också vara en starkare känsla för
det konstnärliga jämnmåttet, då vi knappast
orka med fyra timmars oavbrutet gastande.
Och ändå hade jag, ehuru slutligen uttröttad
och lomhörd efter Kabale und Liebe, en
egendomlig känsla av att man fått
övervara en afton på 1780-talet, d. v. s. på
en teater från den tiden.
Det konstlade kan ibland ha någon
sorts subtil delikatess. Här gavs det
tidstypiska så att flosklerna och tremulerandet
framkallade en känsla av att man
bläddrade i en av de små kalendrarna med
kopparstick från 1700-talets slut. De flesta
voro ju inga riktiga människor, men det
ville väl Schiller inte ha. Det var vilsamt
att se den olyckliga Luises pappa och
mamma, stadsmusikanten Miller och hans
maka, ty dessa överensstämde mest med
den människotyp vi känna.
Hjältinnan Luise—Helene Thimig var
detta gästspels primadonna. De första
sekunderna efter entrén — det var åtskilliga
år sedan jag läste Kabale und Liebe —
trodde jag, att hon skulle vara ett tillgjort
stycke, och när jag så, och rätt snart
förstod, att hon skulle vara en ängel, tycktes
mig spelet vara som då en genial
skådespelerska härmar, hur en teatergalen
halvgammal mamsell försöker spela tragedi.
Storståtlig i sin förnäma egoism verkade
president von Walter—herr Wilhelm
Dier-tele, under det att furstens älskarinna lady
Milford—Agnes Straub i sin hysteri nästan
gjorde en själv vansinnig. Ett starkt
ögonblick, då man förstod samtidens förtjusning
riktigt bra, var då man fick höra de repliker,
som av Wurm, presidentens sekreterare,
spelad av Ernst Deutsch, slungades i ansiktet
på hans herre efter Luises och Ferdinands
dubbelsjälvmord. Det blev riktigt yttersta
dagstämning, blev liksom en Auseinander-
setzung inför Gud fader, då vederbörandes
fördömda själar under knytnävskamp med
varandra störtade neder i helvetet.
Säkert verkade Kabale und Liebe vid
sitt första uppförande i Tyskland mycket
revolutionärt. Schiller drog sig ej ens för
att brännmärka den just då så aktuella
skamligheten att sälja tyskt manskap åt
England, så att sydtyska soldater mot deras
vilja skickades att strida mot de
nordamerikanska kolonisterna. Så kom detta
»borgerliga sorgespel» att verka som ett
angrepp ej bara till förmån för ädel
otill-låten kärlek utan också som ett skarpt
hugg rnot de fördärvade tyska småhoven.
»Stella» skulle egentligen slutat med
ett dubbelsjälvmord, den också, ty i den
första fattningen av stycket med någon
sorts ménage å trois (två damer och en
herre) väckte den en gruvlig uppståndelse
bland publiken och framkallade två
parodier, så att Goethe måste avliva de två
huvudpersonerna för att få ett anständigt
slut på det hela.
Goethe var en ung man på tjugusex
år, när han 1775 skrev »Stella, ein
Schau-spiel für Liebende», för att reda upp för
sig själv åtminstone det ganska trassliga
förhållandet i hans ställning som älskande
både Friederike och Lili. Den riktiga
Lili var vid denna tid nyss fyllda 17 år
och en så impulsiv och finkänslig natur,
att då något opassande en gång yttrades
vid familjebordet, hon helt stilla, »mit
einer sanften Bewegung», säger Goethe,
strök ned litet av varje från bordet. I
ett patricierhem, där man möjligen använde
sig av ostindiskt eller Meissenporslin, bör
en sådan etisk förfining ha verkat
högeligen uppskakande på både husfader och
husmoder.
Sorgespelet Stella väckte här den mest
opassande munterhet bland den hjärtlösa
publiken. Jag kommer knappast ihåg en
gladare mellanaktsstämning. Glädjen
kulminerade, då — Reinhardt använde
lyckligtvis version 1 — man kom till slutakten
och Goethe faller på en gång i de två
damernas armar i någon sorts giftermål
inför Gud.
Spelet var som i Schiller-pjäsen lagt
såsom man, troligen med rätta, ansåg att
det varit på 1770-talet, och då Stella och
Fernando övermannades av sina känslor
och kastade sig i den lilla soffan, hävde
i 20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
