Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Till den moderna kulturens karakteristik. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till den moderna kulticrens karakteristik
tikens eller medeltidens kulturer, utan blott
att de, genom att konfrontera den
moderna kulturen med den antika eller
medeltida, söka framtvinga den självbesinning
som tarvas för att förmå vår tids
människor att lyssna till vad de ha att
förkunna. Att de, för att åstadkomma en
dylik självbesinning, mot den moderna
kulturen ställa upp antingen den antika
eller medeltida och icke den egyptiska
eller kinesiska, beror naturligtvis på att
det finnes en viss valfrändskap mellan
deras eget sätt att se och värdera och den
kulturs de föra fram till vår begrundan.
Hur olikartad och hur olikvärdig i
fråga om insikt, skarpsyn, kunskap och
förmåga av rätt avvägning av sina
omdömen denna kulturkritik än må vara, är
det omisskännligt, att dess tillrättagående
med den moderna kulturen är inspirerat
av kulturideal, som, trots delvis rätt
djupgående differenser, förete gemensamma
drag. Det man kämpar för är, fastän
med rätt olika uppfattning av sitt ideals
väsen och räckvidd, en personlighetskultur,
där de personliga värdena sättas såsom
överordnade i förhållande till de rena
sakvärdena, vilka blott tillerkännas en
tjänande ställning. Det är människans eller
rättare personlighetens växt som sättes
som det högsta värdet, av vilket alla andra
värden göras avhängiga. Varje kulturs
värde kommer så att i sista hand bero på
i vad mån den förmår bidraga till och
lämna rum för personlighetens fria växt.
Mätt med detta mått befinnes den
moderna kulturen ofta nog synnerligen
undermålig.
Den är, framhålles det, en
kvantitets-och sakkultur, som till förmån för
nyttig-hetsvärdena förkväver och undertrycker
alla andra värden, i synnerhet
personlighetsvärdena. Den är en maskinkultur,
som mekaniserat eller rättare sagt på det
politiska, sociala och ekonomiska området
opersonliggjort och försakligat
människornas förbindelser med varandra. Människan
har störtats från sin härskarställning. Hon
är ej längre såsom för den antika kulturen
alltings mått. Hon har blivit de blott
medelbara nyttighetsvärdenas tjänare. Hon
har fastnat i medlen och förberedelserna
och får för deras skull ej någon kraft över
för att verkligen leva.
Det är otvivelaktigt, att den kultursyn,
som i många fall bär dessa och liknande
anklagelser mot den moderna kulturen, är
utpräglat antropocentrisk och ofta nog
alltför förälskad i äldre kulturideal. Så
synes mig i synnerhet vara fallet med den
kultursyn, som ligger till grand för den
italienske historikern och kulturfilosofen
Güglielmo Ferreros kritik av den
moderna kulturen, som vi ha tillfälle att stifta
bekantskap med i den till vårt språk
översatta essaysamlingen Den latinska a7iden
och den moderna världeii.
Ferrero, som skrivit ett stort, mycket
känt arbete om det romerska rikets
storhet och förfall, har av allt att döma fått
ett djupt och förblivande intryck av den
antika kulturen, och detta har i hög grad
kommit att bestämma hans eget
kulturideals struktur.
Under sina studier i antikens historia
har han kommit att fråga sig, vad som
egentligen menas med det sedefördärv —
den avaritia, luxuria och ambitio — de
romerska författarna från republikens sista
och kejsardömets tid orda så mycket om
och döma så strängt. Han tror sig då ha
funnit, att detta s. k. sedefördärv var en
helt i sin ordning varande sak, ett utslag
av en sociologisk lag, enligt vilken den
senare generationen överträffar den
föregående i fråga om penninghunger,
njutningstörst och lycksökeri. Antikens
författare kallade detta sakförhållande
sedefördärv, medan vi kalla det framåtskridande.
Det torde knappast kunna betvivlas,
att Ferrero löst frågan om det antika
sedefördärvet på ett alltför lättvindigt sätt.
En sociologisk eller historisk s. k. lag av
det slag, som Ferrero här griper till för
att förklara detta sedefördärv, torde vara
en ohållbar konstruktion. Säkerligen är
det ett faktum, att förhållandet mellan
generationerna under vissa av allt att döma
nedåtgående kulturperioder artar sig i
enlighet med Ferreros s. k. lag. Men därav
följer ingalunda någon rätt för oss att
upphöja nämnda faktum till något slags
lag eller rent av fatum, av vilket den
historiska utvecklingen automatiskt skulle
bestämmas. Detta faktum är snarare ett
symptom på än en förklaringsgrund till
det antika sedefördärvet, vilket således
tarvar helt andra, långt mera speciella
förklaringsgrunder.
I förbigående sagt, kan det till på köpet
123
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
