Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Sägnen om »Lycksalighetens ö» bakom Atterboms sagospel. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik Vetterlund
och fjättrande livsvillkor vill man ut till
solen, värmen, överflödet, friheten —
intet är mera elementärt och självklart.
Över det sålunda drömda
lycksalighetsriket bygger sedan fantasien alla sina
sjufärgsglindrande regnbågar och
förbinder därmed våra starkaste känslor och
djupaste aningar.
»Om ni en gång har hört denna
saga», säger också med skäl Lafcadio
Hearn, som återberättat dess utsökt
drömlika japanska version, »så skall ni
aldrig glömma den.» Det är verkligen
»en saga som förtrollat människor»,
sagan om »ön där sommaren aldrig dör».
Hos de mest skilda folk har den,
som antydt, stått fram ur sina enkla
förutsättningar. För att visa det
gemensamma och väsentliga i den skall jag
strax åskådliggöra den just med
nyssnämnda version ur fj ärmaste östern,
vilken uppstått utan varje förbindelse med
västerlandet.
Sagan om lycksalighetens ö eller
landet Horai återberättas underbart »med
egna ord» av Lafcadio Hearn efter en
engelsk bearbetning av Chamberlain i
»The classical poetry of the Japanese»,
som själv går tillbaka till en samling
poem »Manyoschiu» från det femte till
det nionde århundradet efter vår
tideräkning. Denna version lär, enligt
Hearn, vara den äldsta och mest
verkningsfulla, om det också finnes flera
andra och berättelsen varit högst känd
och omtyckt.
Här handlar den om en fiskargosse
Urashima Taro, som en dag, då
himlen var så sömntungt blå, att världen
själv när som helst kunde bli en saga,
av sjögudens dotter fördes söder ut till
ön, där sommaren aldrig dör. Detta
drakrikes förtrollning tecknas med drag,
som för oss ha en sällsamt främmande
och drömlik poesi. När Urashima
stannat i tre år, vill han emellertid fara hem
Ts
för att säga sina föräldrar ett par ord,
hans älskade börjar gråta, men »då du
önskar det, måste du naturligtvis få
resa». Hon lämnar honom den ask han
ej får öppna, ty då återses de aldrig.
Utomordentligt målas det, hur han
glider över till verkligheten: »Så for han
bort i sommarljuset över den evigt
slumrande sjön — och konturerna av den ö,
där sommaren aldrig dör, försvunno likt
en dröm, och han såg igen för sig
Japans blå berg, som tecknade sig skarpt
mot den nordliga horisontens vita ljus.»
Men hemma i verkligheten
overfalles han av tvivel: vad är detta? Hans
hemtrakt är förändrad, ty århundraden
äro gångna, men det förstår han ännu
ej. Berodde det kanske på asken han
håller i handen? Han öppnar den, och
ögonblickligen lyfter sig därur en vit
dimma, som driver bort mot söder över
den lugna sjön. Då vet han, att han
förstört sin lycka och ej mer skall återse
den älskade; och i nästa ögonblick
faller han själv samman till en
fyrahundraårig gubbe och dör. Men i
tideböckerna nämnes — säger sagan vidare —
fiskargossen Urashima, och det
uppgives när han försvann och när han efter
trettioen regenters tid kom igen för att
strax åter försvinna.
Här ligger lycksalighetslandet i
söder, inne i solskenet alltså mot
tropikerna ■— Lafcadio Hearn tröttnar för
sin del ej att återge den gränslösa blå
genomskinligheten och de vita
stillastående sommarmolnen över den lugna
sjön. Det blir som en japansk målning,
där allt är himmel och några drömlika
strimmor vitt. Urashimas älskade
sörjer, när han vill lämna henne för att
återvända hem -— men i/naturligtvis
måste han resa» — man märker
nödvändighetens bud — och hon ger honom
sitt trollmedel, som skyddar honom så
länge han håller sitt löfte. När han ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
