Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Sägnen om »Lycksalighetens ö» bakom Atterboms sagospel. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sägnen om »Ly cksalig hete ns ö
längre hägnas av talismanen, blir han
gammal och dör; tiden återtager sitt
välde över honom, fastän utan
personifikation och stort T. De som känna
den romantiska tankevärlden och
särskilt vår Atterboms dikt, skola även
stanna inför Lafcadio Hearns
anmärkning, att åsynen av det sköna ger en
förkänning av sorg, eftersom
förgängelsetanken aldrig är långt borta.
Lycksalighetsriket är främst
ljusriket, där solen härskar. Men det ligger
ej nära, där det kan nås — ett ytterst
betecknande och primitivt drag i
mänskligt själsliv. Det ligger i horisonten och
gärna där de underbara ljusfenomenen
uppstå vid solens upp- och nedgång.
»Långt i väster», skriver den danske
professor Julius Paludan i sin lika vackra
som tankerika studie över detta motiv
(Nordisk Tidskrift 1900), »där solen
sjunker i Okeanos’ ström, till Elysium
och de saligas öar, eller mot öster, till
morgonrodnadens rike, där ljuset segrar
och det går fram mot dag, sökte
människans längtan allteftersom den blev
medveten om, att fullkomlig lycka ej
finns på jorden, och innan den ännu
hade lärt sig att söka den bortom
sinnevärlden».
Så danas de ursprungliga myter och
sägner, som ligga under litterära
bearbetningar och stora konstpoeters
skaldeverk om jordiska män med det
enastående ödet att uppnå lycksalighetens land.
Vi svenskar äga ju Atterboms sagospel
»Lycksalighetens ö»; särdeles med blick
på denna dikt i sista hand är
efterföljande skrivet.
Paludans uppsats nämnde, hur
myten om Titon, som fick odödlighet hos
morgonrodnadens gudinna Eos, är en
tidig grekisk form för sägnen om
ön-skelandet. Den innebär både det mo-
ment av förhävelse, som hos en dödlig
straffar sig själv — Titon fick ju
odödlighet men ej evig ungdom — och, mera
dolt, att strävandet mot det överjordiska
dock är människan medfödt. För den,
som känner innebörden i Atterboms dikt,
är det av intresse att redan här lägga
märke till denna antinomi in nuce.
Hesiodos talar om Elysium, dit
enstaka lyckliga människor försättas av
gudarna och där hesperiderna vakta sina
gyllene frukter. Sagan får en geografisk
betoning hos Plato, som lade sitt
utopiska Atlantis ute i västerhavet, »där
solnedgångens prakt var afton satte
sydeuropéns fantasi i rörelse», och detta
lämnar spår i den senare traditionen.
Även kelterna vid Atlanten se under
medeltiden sagoöarna i väster, och för
moderna romantiker ligger drömlandet i
otaliga fall inne i »aftonrodnans fjärran»
(Atterbom, »Vallmon»). Korstågstiden
lägger det i öster, mot soluppgången,
där man ansåg att paradiset fanns och
där också fériket Ginnistan var beläget
(i en annan av Atterboms tidiga
»Blommor», i »Tulpanen», finns med bruk
därav rent av en antydan om det stora
sagospelets motiv, då det talas om den
makt, som ur »granens natt» försätter
ens själ bland palmer och »från jorden,
där hjärtat förgäves brann, ledsagar det
åter till Ginnistan»),
Medeltiden är den som skänkt sagan
dess egentliga själ. Under
folkvandringen hade den stora keltiska rasen trängts
allt längre åt väster, nästan ut i havet,
och gav det elegiska intrycket av ett
döende folk. I århundraden var det
tämligen tyst om denna ras, en inåtvänd,
fastän lidelsefull drömmarras, som dock
en gång spelat en politisk roll och
härjat Italien och Grekland. Men så ett
stycke inne i medeltiden förnimmes —
genom höljet av fransk och anglofransk
diktning och språk — en egendomlig
131
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
