Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Sägnen om »Lycksalighetens ö» bakom Atterboms sagospel. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik V et t er hind
fläkt. En ny sagovärld av fjärran och
overklig skönhet skymtar fram efter
germanernas och de romaniserade
frankernas hårda och handfasta hjältediktning,
en sagovärld med féer och underbara
källor och hjältar, som i rödaste lidelse
bortföras av féerna till öar utanför
människornas värld. Det är en rymd av
luftsken och syner, ofta vidunderliga,
lyriskt-musikaliska, och det är net
erotisk längtan och lust, Tristan och Isoides,
Lancelot och Ginevras längtan och lust,
egendomliga för kelterna som den
luftiga fjärrsynen och den elegiska tonen.
leke realistiska skepnader men de
starkaste stämningsvärden ha tillförts
diktningen ur denna keltiska fantasivärld,
och icke minst har romantiken hämtat
därur, en medeltida romantik, som dess
poesi själv, om någon, har varit.
Landet där alla önskningar
uppfyllas är då en inbillning som passar denna
ras. Hos den får sagan sitt
egendomligaste tycke. I en irländsk handskrift
å vårt kungliga bibliotek föreligger
sägnen i åldrig form. Handskriften hade
skänkts åt biblioteket redan av den lärde
J. G. Sparfwenfelt, som 1693 fått den av
en franciskanmunk i Rom. Professor
George Stephens sysslade därmed på
1840-talet och mottog från en irländsk
lärd ett utlåtande att den är av hög
ålder, från 600-talet eller rentav tidigare.
Detta är likväl omöjligt; handskriften
tyder på medeltidens slut. D’Arbois de
Jubainvilles katalog över Irlands episka
litteratur sätter den till 14- å 1500-talet
men omtalar tidigare manuskript, det
äldsta från 1 ooo-talets slut, ett
brottstycke. Sagan själv kan ju vara ännu
äldre.
Den handlar om en ersisk hövding,
som från ett träd, betäckt med guld och
juveler, bröt en guldgren och bar den
till sitt slott. Han själv och hans män
beundrade den, men då inträdde en skön
dam och gjorde anspråk på grenen; hon
kom, sade hon, från en ö, där dylika
voro allmänna och där män och kvinnor
ej åldrades. Hon rådde hövdingen att
bemanna ett skepp och följa henne till
ön, vilket han ock gjorde. På ön
försvunno dagarna så lyckligt, att de
främmande ej visste hur tiden gick, och när
hövdingen omsider kom tillbaka till
Irland, kände honom ingen; han hade
varit borta i hundra år. Hans slott var i
händerna på en hans ättling, som hört
talas om hans avresa men ej velat tro
på hans återkomst.
Då George Stephens 1847 utgav sin
förteckning över de förnämsta brittiska
och franska handskrifterna i kungl,
biblioteket, omnämner han denna. För
Atterbom var den naturligtvis obekant,
då han på 1820-talet diktade
»Lycksalighetens ö». Men i upplagan 1854
omtalar han, hur sägnens hjälte, som i
folkboken ej får återse sitt land, får
göra det i denna gamla dikt liksom i
Atterboms egen.
Dock, denna keltiska avfattning är
ännu rätt primitiv; annorstädes i
medeltiden uppträder sagan i raffinerad
förfining. En berömd version föreligger bland
de »lais», som på anglonormandisk
franska nedskrevos i England under
1100-och 1200-talen av den berömda Marie
de France och andra, och som i sitt
stämningsfulla sceneri gå tillbaka till
keltiska sägner. Det är den ypperliga
lai Guingamor, enligt Gaston Paris av
Marie själv, enligt andra (t. ex. den
svenske forskaren Ahlström) av okänt
ursprung. En man Guingamor, som
bortjagats av drottningen emedan han
försmått hennes kärlek, träffar i skogen
en fé, en källnymf, hos vilken han tror
sig stanna i tre dagar, som dock äro
tre hundra år. Han får veta, att alla
hemma hos honom äro döda, han vill
ändå hem men sedan återvända till fén,
132
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
