Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Sägnen om »Lycksalighetens ö» bakom Atterboms sagospel. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sägnen om »Ly cksalig hete ns ö
kommer intet mindre än den sägen vi
känna om ett fjärran lyckligt land i
öster, där Fenix bor; och när
Lactan-tii dikt senare fritt och i mera kristen
anda översattes till anglosaxiska, blir
lyckolandet en ö. Så söka dessa
symboler varandra långt tillbaka i tiden,
långt innan de — visserligen löst och
liksom tillfälligt — förbindas i
Atterboms dikt, långt innan en Grundtvig
eller en H. C. Andersen diktade om
Fenix, paradisets fågel.
Medeltiden tog Fenix på fullt
naturhistoriskt allvar, såsom man ser av den
oerhört utbredda bok om djuren, som
kallades Fysiologus. En Plinius, en
Tacitus hade varit mindre säkra, och in
i nyare tid växlade tro och tvivel.
I renässansens England talar Skelton
om »the bird of Araby . . . can never
dye and yet there is none but only
one a phonix». När den hos
Shakespeare nämnes i Stormens tredje akt, vill
Sebastian inför Prosperos trolldom ej
sätta lit till sina ögon och säger sig
lika gärna kunna tro på enhörningen
och Fågel Fenix’ träd. Fransmannen
du Bartas’ stora skapelsepoem låter en
praktskildring av den »himmelske»
Fenix inleda skapelsen av fåglarna pä femte
dagen, och skildringen återfinnes hos
hans nordiske bearbetare, dansken
Ar-rebo och vår egen Spegel, som på detta
ställe i »Guds Werck och Hwila» blir
rent emfatisk och höglyrisk. Men
omkring 1650 angreps Fenix’ tillvaro öppet
i en engelsk skrift, och Holberg låter
sin Pernilla gyckla med den.
Du Bartas hade upptagit sagan i
dess enskildheter och visat att den var
populär i Frankrike. Intet under
alltså, att den letat sig fram till den
litterära damen på Ludvig XIV:s tid, som
för resten rör sig med än flera
klassiska minnen, gör tärnorna till »nymfer»
och talar om »Aurora». Men av Fenix-
sagans symbolik förstår hon ingenting.
Hennes allegoriska figurer Avunden
och Tiden, som förstöra lycksalighetsriket
och dess hjälte, ha naturligtvis likaledes
litterära anor; dock kan väl även den
naiva folksagan röra sig med så enkla
abstrakta begrepp, och gränsen mellan
den och det »litterära» bliver obestämd.
Avunden, nämnd hos fru d’Aulnoy
utan att synnerligt fastna på vår
näthinna, hade en gång utmålats med helt
annan fantasikraft av Ovidius i
Metamorfosernas andra bok. Hur föga den
läckre romerske poeten kan jämföras
med Shakespeare i andlig fördjupning,
hans glansfulla fantasi, när det gäller
att försinnliga det abstrakta, kan
verkligen nämnas tillsammans med det
engelska bildskapande geniets. För vår saga
har väl dock Ovidii »Invidia» ej spelat
någon roll.
»Tiden» kan ju också letas fram
i äldre konstpoesi, till exempel i
Petrar-cas »Trionfi». Han är där bland de
makter som i festlig procession
»triumfera» den ena över den andra, och där
betonas det — som sedan i vår saga
— hur Tiden rår på namn och allting;
endast Evigheten rår på Tiden.
Hos fru d’Aulnoy, och säkerligen
redan i den berättelse hon brukat, har
situationen ett uppfinningens poetiska liv,
som verkar helt genuint: Tiden som
överlistar fursten genom att visa sig som
den gamle gubben, anropande om hjälp
under sitt stjälpta lass med de grå,
utnötta vingarna. Intet under att vår
svenske skald behöll och utbroderade den.
Mig synes, att den litterära allegorien
här förbundits med ett folksagomotiv,
blivit ett folksagomotiv av naiv
inbillningskraft och skönhet.
Det poetiska och vackra i fru
d’Aul-noys saga tillhör emellertid alla dessa
motiv hon fått till skänks. Hennes egen
insats är en viss fransk andens rörlighet
137
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
