Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Sägnen om »Lycksalighetens ö» bakom Atterboms sagospel. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik V et t er lund
ner från Spetsbergen utan inhemska i
landet — och björnjakter som
tidsfördriv för invånarna. När fursten går vilse
och kommer till Vindarnes grotta, är
likaledes sceneriet företecknat: ovädret
i skogen, vägen mellan klipporna upp
till vindarnas högtbelägna bostad,
sceneriet där. Lycksalighetens ö själv och
dess ljuvligheter skildrar folkboken i
allmänna och banala drag, och den
oländiga och trånga stig, där Tiden
överlistar fursten, hägrar i Atterboms
teckning av kung Astolfs återridt.
Också fabelns enskildheter ha så godt
som fullständigt bevarats hos Atterbom;
jag nämner blott det mera
karaktärsfulla. Efter fru dAulnoy har folkboken
Aeolus som vindarnas fader, men icke
historien om säcken, vari de
innestängas och tuktas; Atterbom har den ;
varifrån? Säkerligen ingalunda direkt från
Odysséen, snarare frän sagan själv sådan
han hört den berättas? Eller från annat
litterärt håll?
Vindarna visa föga belevenhet; en
har skingrat en flotta (Nordan hos
Atterbom), en har »välvt omkull flera
skepp» (hos Atterbom har Östan »välvt
omkull» en nabobs palats, men då Östan
här skall verka sympatisk och vara
favoriten Zefyrs goda vän, får han också
göra den av Atterbom tilldiktade vackra
handling, som modern gillar).
»Avunden», som vaktar ön; Zefyrs berättelse,
att han på kärleksgudens befallning fört
Psyke till hans slott; furstens nyfikenhet
att under färden till ön betrakta de
länder de flögo över (hos Atterbom säger
Zefyr, att Astolf, som först haft så
brådtom, med ens »föll i
resbeskrivargril-ler»). Vidare det näpna påfundet med
Zefyrs kappa, som gör sin bärare
osynlig och vari fursten låter hissa upp sig
med blomsterkorgen till prinsessans slott;
motivet att han sedan i denna
osynlig-hetsmantel tager upp den tappade slöjan
åt prinsessans tärna, så att hon skriker
när hon endast ser tomma luften lämna
den tillbaka, varåt flickorna le och
skämta inför prinsessan; vilken älskvärd
och gratiös scen har ej skalden fått fram
därav! Också naturligtvis, att kappan
glider från furstens axlar, så att han
blir synlig för prinsessan och alla, och
det komiska draget, att hon tar honom
för fågeln Fenix, den enda i världen.
De bådas kärlek utmålas liksom öns
härligheter endast med maktlöst
superlativa vändningar; när man tänker på,
vad Atterboms överflödande lyrik gjort
av detta!
Då fursten sedan fått veta, hur han
tagit trehundra år för tre månader, har
Atterbom också haft prinsessans sorg
och furstens misslynthet att utveckla och
i viss mån omforma. Då folkbokens
furste själv jämför deras förhållande med
»Renauds» och Armidas, har detta hög
litterära motiv från fru dAulnoy —
jämte dess källa, Tasso själv — givit
stöten till Atterboms vidlyftiga episod om
tärnornas Rinaldoskådespel. Prinsessan
låter honom resa, ger honom den
underbara hästen, som han ej får stiga av
innan han kommer hem, men Tiden
narrar honom — den skallige gubben med
kärran och vingarna, som klagande
anropar hans hjälp och sedan håller fast
honom, visar honom de vingar han
utnött under sökandet och betygar
honom sin makt över varje dödlig. Allt
detta har folkboken likaväl som Zefyrs
ankomst, hans försök att liva den döde
med sin »ljuvliga anda», hans överfart
med denne till ön, hans tilltag att skriva
en vers, hur Tidens makt rår på allt
så att skönhet försvinner och människan
aldrig når en ostörd lust, detta varpå
Atterbom byggt Zefyrs canzone. Till
sist den avslutning jag redan nämnt,
som icke förekom så utförlig eller så
poetisk hos madame dAulnoy.
140
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
