Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Sägnen om »Lycksalighetens ö» bakom Atterboms sagospel. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sägnen om »Ly cksalig hete ns ö
Bland sagospelets vimmel av
individuella figurer är det endast fyra eller
fem som i folkboken hade företecknats
med någon grad av åskådlighet. Sagans
hjälte, Adolf kallad, är redan där
tjuguårig och en »så skön, älskvärd och klok
herre, att man knappast skulle kunnat
tro honom vara född under ett så
bistert luftstreck» — detta alltså den enkla
grodden till Atterboms känsloförfinade
utmålning av Astolfs vantrevnad hemma
och längtan till söderns poesi. Adolf
jagar björnar — detta drag har
Atterbom alltså ej tagit från t. ex. Karl XII
—- och i egenskap av furste, säges det
uttryckligen, är han högsintare och
dristigare än andra. Dock känner han,
»ehuru oförskräckt» han var, hos fru
dAulnoy och i folkboken någon
fruktan, då Zefyr först lyfter honom i sina
armar på färd till ön. Detta har
Atterbom utelämnat.
Men Atterbom, som naturligtvis
utfört och ojämförligt rikt nyanserat
sagans otympliga skiss, har framför allt
ej kunnat stanna vid dess enkla
psykologiska motivering. När Adolf vill
till lycksalighetens ö, är det blott
emedan han åtrår att se den sköna
prinsessan — icke dragen av någon ideell
och romantisk längtan mot »skönheten»
därjämte. När han sedan vill hem,
tänker han blott på det rykte han
försummat skaffa sig, icke på den plikt han
svikit mot sitt folk. I bägge dessa fall
har Atterbom fördjupat karaktären —
och därmed dikten — mot det oändliga.
På en annan punkt avviker han
bestämt från folkbokens kanske mer
realistiska själsskildring. Då Astolf vill
hem, minskas icke i djupet av hans själ
kärleken till Felicia; Atterbom gör
åtskilligt för att övertyga oss därom. Hos
fru dAulnoy hette det nog även, att
»Adolphe» alltjämt mycket älskade
prinsessan. Men hon kallar honom därjämte
»trop indifférent», och den svenska
folkboken, alltså Atterboms omedelbara
original, säger uttryckligen, att Adolf med
ömma yttranden sökt ej blott mildra
hennes sorg utan överskyla vad som
kallnat i hans kärlek. Atterbom har ej
nänts och ej kunnat taga det så. På
denna punkt, sagospelets hjärtpunkt,
behövde han det oändliga. För ett
vanligt jordiskt kärlekspar gäller väl, att en
situation sådan som Adolfs nödvändigt
medför fallande känslotemperatur inför
den älskade. leke för Astolf och Felicia,
vilkas kärlek skall leva bortom stjärnorna.
Vidare är det prinsessan; hon
tecknas i folkboken mest med kraftlösa
superlativer om hennes skönhet; det säges
även att bon är klok, och man ser
hennes känslighet. Jag har redan påpekat,
hur fru dAulnoy och hennes
översättare här torde ge en smula mer än
folkboken. En särskild vändning i den
senare har skalden behållit tämligen
ordagrann. Felicia säger till Astolf efter
mötet med Nyx:
Mitt öde har beslutat .. . res, o Astolf, res!
Det återfinnes i källan.
Vad till sist vidkommer
bipersonerna, är vindarnas moder skisserad i
folkboken, men högst allmänt, utan den
atterbomska »Anemotis’» kärva
älskvärdhet och lustigt träffade lilla hj ärtnu
pen-het å la gammal kvinna. Om Zefyrs
törnrosfästmö har redan folkboken det
målande ordet tyckmycken, som
Atterbom upptager; fru dAulnoy hade »fière
et mutine», vilket sistnämnda hennes
översättare alltför okänsligt återger med
trätgirig i stället för egensinnig, näbbig
e. d. Denna ros sticker Zefyr med sina
taggar, varav Atterbom gjort namnet
Spinarosa. Folkbokens trädgårdsflicka,
i vars korg fursten osynlig hissas upp i
palatset, sammansmältes sedan av
Atterbom med henne, liksom damen, vil-
141
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
