Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Sägnen om »Lycksalighetens ö» bakom Atterboms sagospel. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik V etter lun d
ken hissar upp korgen, blir hans Laura.
Zefyrs rivalitet med näktergalen, så
poetiskt och betecknande utförd av
Atterbom, finns alis inte i folkboken.
Zefyr själv är icke så litet skisserad.
När man hos Atterbom läser Astolfs
hänförda och målande skildring, då han
först ser den lille vindguden, skulle måntro
att endast skalden själv mäktat göra den.
Och dock har folkboken efter fru
d’Aulnoy de finast målande dragen: »en liten
gosse så täck och behaglig som själva
kärleksguden avmålas. Han hade vingar,
vars vita med blekrödt blandade fjädrar
voro så fina, att de tycktes vara i
ständig rörelse; hans vackra ljusa hår
nedföll i långa lockar» o. s. v. Gummans
favorit är han också; »lille
självsvål-ding» kallar hon honom (»petit
libertin»), Hos Atterbom kallas han så även
men på ett annat ställe i fabeln. Också
Zefyrs berättelse om sin dans med
prinsessans nymfer och prinsessans
vänlighet emot honom har Atterbom brukat
mycket nära och därav gjort sin
barnsligt skälmska, ljuvligt fallande,
färgstrålande och smekande romans.
Zefyrfiguren i sagospelet är också
allra väsentligast skaldens egen skapelse,
och den lätta komik, som så välgörande
bland ali denna innerlighet, detta patos
lyser upp med sin gratie och sitt liv,
antyder folkboken blott med moderns
»självsvålding».
Slutligen kan nämnas, att skalden
brukat innehållet i ett par av
folkbokens verser, först dem vid Amorstatyn
— alexandriner, som han nästan blott
skickligare tillsvarvat — och därpå dem
Zephyr vid återkomsten till ön ristar
över furstens lik om Tidens makt, av
vilka han gjort sin canzone.
Den folkbok Atterbom läst som barn
är då ingalunda av folkligt ursprung,
även om verkliga folksagemotiv ligga
bakom det franska originalets ganska
»litterära» behandling; och dess
grundmotiv går årtusenden tillbaka. Som vi
sett, märkte han det ej, när han först
skrev sin dikt på 1820-talet, starkare i
den spekulativa än i den empiriska
litteraturhistorien, som han med ali sin
lärdom då ännu var. För honom tycktes
den vackert naiv, kanske rörande
otymplig, denna folksaga från hemmet i
Östergötland, och han älskade den så mycket
mera.
Vad gjorde han inte så därav? Han
lade själv väsentliga ting till fabeln, fastän
det är icke det viktiga. Men i stället
för folkbokens rätt enkelt antydande
personskildring blev det hans lyriskt och
även psykologiskt ojämförligt förfinade
figurer. Folkbokens grå träsnitt höjdes
upp i det romantiska ljusspektret, och
vardt till sagospelets regnbågsstrålande
panorama.
Som redan sagt: den enklaste
egoism och den djupast berättigade
utvecklingsdrift rymmas inom sagan om
lyck-salighetsön. Momentet av förhävelse,
som hos en dödlig straffar sig själv, finns
där, och vetskapen att strävandet mot det
överjordiska dock är oss medfödt. Detta
allmänmänskliga och konflikten däri har
Atterboms dikt åskådliggjort i tragisk
höghet. Först han har slipat diamanten,
så att dess inre liv lyser fram som en
stjärna av första storleken. Av detta
allmänmänskliga har han vidare danat
en idédikt, fullkomligt representativ för
en i8oo talets huvudströmning, och däri
har han inbyggt sitt rika jag och sin
sammansatta världsbild.
42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
