Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Av Carl G. Laurin
ET FINNES för närvarande
— och under nästan ett
decennium har det varit fallet — en
stor torka inom den svenska
dramatiken, och om man frånräknar
Strindberg har denna torka räckt från urminnes
tid. Ej så, att dramatik ej nu skulle
skrivas, men sällan tillkommer något som
teaterdirektörerna våga ge. »De ospelade
dramatiska författarnas fackförening», om
en sådan finnes, torde räkna många
medlemmar. Då någon svensk pjäs gives, är
det i allmänhet med ett visst misstroende
publiken går dit, eller rättare inte går dit.
Vi ha många teatrar i Stockholm, så de
mer eller mindre unga dramatiska författarna
borde kunna ha god plats. Men
förklarligt är, att de helst vilja spelas på den
teater, mot vilken de privat och offentligt
äro ovänligast, nationalscenen. Denna
ledes av den som, i min tanke åtminstone,
är en av de två bästa nu levande
svenskar, som sysslat med att skriva för teatern.
Man har anmärkt på att teaterchefen Tor
Hedberg även gett sina egna pjäser på
den av honom ledda teatern, men han
tycks ha hunnit med att giva både mer
och mindre lyckade inländska och
utländska författare på sin teater, den enda av
alla våra teatrar som har repertoar. De
andra gå på med sina pjäser så länge
det går.
Det har sagts mycket om Dramatiska
teatern, oftast hätskt, ibland bara ovänligt,
ofta bara ett eko ur den obligata
skallkören. Nyligen yttrade en person, på vars
allvar man kan ställa fordringar, att till
åtminstone tre fjärdedelar det spelas tyska
och franska lustspel, och under 1920 har,
det är sant, både den förtjusande och
genomroliga franska komedien »Äventyret»
spelats och även den mindre förtjusande
och mindre roliga tyska komedien »Röda
II.
bandet». Men om man ser på vilka
författare som givits under 1920, förekommer,
om vi blott skola fästa oss vid detta år,
sådana engelska författare som Shakespeare
och Wilde, sådana franska som Moliére
och Romain Rolland, sådana norska som
Ibsen och Björnsson, sådana tyska som
Hofmannsthal och slutligen, som det heter
i anekdoten, tycker jag mig se en
gammal grek — Sofokles — samt romaren
Terentius. Selma Lagerlöf har spelats och
naturligtvis nu som alltid Strindberg, vilken,
som kanske någon påminner sig, innan
den med ett stycke av honom invigda
Dramatiska teatern öppnade sina portar,
med karakteristisk logik förklarade den
vara byggd för att han icke skulle spelas.
Ett skådespel av svensk författare har
i januari upptagits på Dramatiska teatern,
Den stora donationen av Tom Forssner.
Redbart och rättvist äro de berömmande
ord, som kommer en på tungan och i
pennan när man sett stycket. Ett godt
svenskt arbete, osvenskt genom sin
frånvaro av patetiska och lyriska fiorityrer,
vandrar det ej utan en viss svensk
sävlighet fram i en svensk miljö med
brukspatroner och bruksarbetare, direktörer och
tidningsmän, och det förvånar mig, att
detta svenska drag ej av publik och
kritik tillräckligt erkändes, ty en sorts
nationell självbespegling hör till det nöje en
inhemsk dramatik kan och bör skänka,
och detta är sannerligen ingen oväsentlig
förtjänst.
Jag vet väl, att en mycket viktig del
av alla musernas uppgift, och ej bara då
det gäller Terpsichore utan också då fråga
är om Thalia, är att dansa, och hur
välvilligt stämd jag än må vara mot svenska
författare, och hur litet hemma i
danskonsten jag än själv är både andligen och
lekamligen, saknar jag detta rytmiska inslag
160
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
