Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
Foto. G. Hård.
Tollie Z elim an som Mrs
Ta r a dine.
kärlek börjar smälta hjärtat. Därför får
hennes oresonliga pockande något nästan
patologiskt. Emellertid blev hon i Edith
Erastoffs sköna och lidelsefulla gestalt i
högsta grad, som fransmannen säger, fatale,
ödesdiger. Det ruvade farliga krafter i
henne, och man förstod, att ingen skulle
kunna tillfredsställa dem. Vem skulle
orka tala lika högt som
Reinhardt-skåde-spelare i ett helt liv, och vilken, vore han
än den djärvaste flygare, skulle kunna hålla
sig ovan molnen för alltid? Då man är
jägmästare, kan man väl inte låta bli att
någon gång släppa makans lillfinger och gå
ut och se på tillväxten och
timmeravverkningen.
Förmodligen har författaren velat göra
hennes make till en hygglig och efter våra
måttliga fordringar varmt och lugnt
förälskad make för att därigenom visa, att
hon var obotlig, eller hur man nu skall
kalla det, då det gäller en kärlekskrank.
Erling Kruse, spelad av herr Björne,
lyckades särskilt i de senare akterna få
in något tilltalande av hederlig karl. Och
det var nog snarare en förtjänst, att han
verkade ganska obetydlig gentemot sin
maka. Herr Gösta Ekman hade av Karens
olycklige och pessimistiske älskare, vilken
dock av kärleken endast fick vara med
om dess tragik, författaren Hadeln, gjort
en trovärdig typ, alldeles olika den vanliga
ljusa och segervissa älskarsort, som han
kan göra så vinnande. Särskilt slutet,
då Hadeln under hänvisning till
Karlavagnen och stjärnorna hoppar ned från
balkongen och gör frivilligt samma
luftresa som äkta maken nummer i i Balkongen
gör ofrivilligt, verkade på mig väl
melodramatiskt. Detta får man uteslutande skriva
på författaren. Men hela stycket, spelat
i mycket goda Norge-suggererande
dekorationer av vår begåvade och konstnärlige
dekorationsmålare Thorolf Jansson, hade så
mycket genialitet och var så bräddat av
lidelse, att vi vanliga människor kände oss
bra enkla och hade åtminstone för fru
Erastoff samma litet ängsliga beundran,
som man känner för en smidig, vacker,
strimmig kungstiger, glad att ha gallret —
denna gång rampen — mellan sig och
föremålet.
En mycket behaglig afton och alldeles
utan den kärlekslidelsens orkan, som Epikur
med skäl ansåg störande för trevnaden,
var Mrs. Taradines inkvartering av F. T.
Jesse och H. M. Harwood. Tidpunkten
är världskriget, och huvudpersonen är en
ung gräsänka, Mrs. Taradine—Tollie
Zell-man, som tror, att hon aldrig skall få återse
sin man, vilken förlupit henne, men ger
henne ett rundligt underhåll, och stycket
handlar om hennes flirtrelationer till de
officerare, som inkvarteras hos henne. Då
man ser Mrs. Taradine, tycker man, att
maken borde ha sprungit efter henne i
stället för ifrån henne. Då man hör hennes
ovederhäftighet, begriper man, att han gav
sig av. Världskrigets omständigheter göra
emellertid att till de behagliga officerare,
som med förtjusning njuta av hennes goda
mat och stilla flirt i Mrs. Taradines
komfortabla hem, kommer en ny officer, Mrs.
Taradines f. d. man, och innan ridån faller
i sista akten har hon återknutit
äktenskapet. Pjäsen var kemiskt ren från erotik.
Nå, vad var det då för roligt? torde kanske
ungdomen fråga. Jo, just Mrs. Taradine
själv. Jag kan förstå den store bankir,
som skulle bli redlöst förälskad i henne
bara av att höra hennes uppfattning av
giroräkning, eller kanske var det kreditiv,
ty hon tycktes kunna ta ut något mer än
som var insatt. Mrs. Taradine, eller rättare
164
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
