Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Stockholms musikliv. Av William Seymer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
William S ey mer
Foto. G. Hård.
Göta Lj un g b e r g s o m My r to k le.
vårt goda Stockholm. En höstsäsong har
kastat ankar i minnenas hamn, och en
vårsäsong styr för fulla klutar ut på sin seglats.
Vad ha vi vunnit — vad ha vi förlorat?
Det vore icke rätt påstå att den svunna
konsertperioden verkat enbart befrämjande
för musikkultur och musikintresse. Först
och främst, — denna massproduktion av
musik, denna massexponering av ryktbara
artister kan icke vara välgörande. Flera
konserter samma kväll och kanske samtidigt
nya rollbesättningar på Operan som
lockbete för publiken måste givetvis splittra
intresset, och att ideligen utan pauser
presentera nya berömda namn gör att
auditoriet blir bortskämt. En dryg andel i detta
missförhållande ha de under krigsåren
tillkomna konsertbyråerna, vilka gjort musik
och musici till en handelsvara, ett jobben.
Liksom affärsmannen först ordnar om
fraktrum och sedan skaffar varan, så lägga dessa
konsertagenturer i första hand beslag på
lokaler för att sedan engagera lämpliga
artister. Publikens smak länkas in på skeva
banor; det rena musikintresset har
efter-trädts av stjärnkult och jakt efter sensationer.
Berömda artister (helst sådana man förut
hört i grammofon), underbarn som utföra
ekvilibristiska akter på violinsträngarna,
dirigenter som slåss och intrigera om
herraväldet — sådant vill man se och även höra;
den rena musiknjutningen sparkas däremot
ur huset och får irra hemlös omkring tills
en ny tid, som fejat, sovrat och rensat,
tager den tillbaka med öppna armar. Vi
måste lära oss njuta av musiken för dess
egen skull.
Operan hade ingen lycka med sin
första novitet -—- D’Alberts »Myrtokle».
Varken den på den krassaste sensation ockrande
libretton i sin blandning av sentimental
erotik, högtravande biblisk historia och
brutalt veristiska scener eller musiken med
dess opersonliga blandning av Wagnerstil,
Puccinisötma och Debussyismer — endast
vid Myrtokles självuppgivelsescen lyckas
den lyfta sig till större verkan — förmår
övertyga om verkets berättigande på
repertoaren. — Utförandet var dock utmärkt, och
i Göta Ljungberg hade Myrtokle fått en
förträfflig framställarinna, som icke blott
hade de yttre förutsättningarna utan även
fängslade genom vokalfägring och stilkänsla.
Conny Molins Arcesius var likaså en utmärkt
prestation. — Harry Stangenbergs
instruktiva regi gjorde sig fördelaktigt märkbar
hos de uppträdande, och Armas Järnefelt
dirigerade.
Bättre lycka hade Puccinis tre enaktare,
»Manteln», »Syster Angelica» och »Gianni
Schicchi». Musikdramatiker är Puccini icke
men väl teatermusiker; han har sin
personliga stil, sin smältande lyrism, sin förmåga
att skriva tacksamt för rösterna och sin
eminenta orkestreringsskicklighet. Han
upprepar sig måhända själv, men han gör det
underhållande. Och han vet vad publiken
vill ha. I dessa tre enaktare förmår han
tillfredsställa de mest skiftande anspråk;
ett rafflande drama à la Grand Guignol,
en rörande klosterlegend och en sprudlande
kvick humoresk.
Det veristiska dramat får man i
»Manteln», vars miljö är en lastageplats vid
Seinen i Paris. Bittra monologer omväxla
med ömma kärleksduetter och groteska
172
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
