Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Fjärde häftet
- Sfärernas harmoni. Av Carl-August Bolander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sfärernas harmoni
heter det. Det är bara ungdomen som
hädar guldet, den lever på mammas och
pappas pengar.»
Han tar fram något ur
skrivbordslådan, det är bankkamrer Lindskogs
dagbok, som han funnit bland hans böcker,
inköpta på konkursauktionen. Det är
anteckningar om Gråköpingsborna, den
vänsälle ’Integer vitæ’ har samlat allt
skvaller och alla elakheter han kunnat
om sina medmänniskor. Boström läser
här och där, tittar upp på Göran: »Den
här var ändå en av de bästa i
Gråköping. Nej, du, det var i Korint man
reste ett altare åt den okände Guden,
men inte i Gråköping.»
Hör pojken inte på honom, vad är
det för en värld den unge lever i?
»Vad lyssnar du efter, hör du
sfärernas harmoni, vad? Tala om hur det
låter, jag tycker, det låter som ’krasch’
bara.»
»Jag måste gå nu», Göran reser på
sig. Nu dö ynglingastegen bort nere i
trappan, så tomt det blir i rummet,
Boström öppnar fönstret. Ynglingen är
försvunnen redan, den gamla fröken är
ute och schasar efter madam Karlssons
hundracka.
På Klippan sitta Müller och
Dunderberg och vänta på honom, nej, inte
i kväll, lektorn låser dörren om sig. Ur
botten på en gammal koffert plockar
han fram ett häfte anteckningar, på
omslaget står det ’Dios athyrmata’, det är
Pindaros’ namn på de heliga lekarna
till den högste gudomens ära.
*
Klockarn har bultat en halvtimme på
dörren hos lektor Boström: vad tar
karlen sig till nu för tiden, han syns inte
till på Klippan längre. Nere på gatan
stannar han och kastar ett öga upp mot
fönstren, han tycker det lyser en strimma
bakom gardinen, men han är inte säker
på det, till slut sveper han regnkragen
om sig och försvinner i mörkret.
Han har inte tagit fel, lektorn sitter
i sitt rum framför avbildningarna av två
Rembrandtporträtt, det unga
självporträttet från kungliga museet i Haag och
gubbens självporträtt från Wien, han
stirrar från det ena till det andra. En
kandelaber brinner på bordet, det står
blommor i en vas, han tittar då och då
på gökklockan: kommer inte pojken i
dag! Då göken guckar sex gånger,
reser han sig upp med ett leende, han
hör de unga stegen i trappan.
Göran står ljus och skär i dörren,
under armen har han böckerna, som han
lånat sist. Det är svensk
litteraturhistoria, han har just upplevat 8otalets
bild-stormarglädje och 90-talets skönhetsrus,
ögonen glänsa då han talar om det han
läst. Boström hänger med sina blickar
vid ynglingaläpparna, så klara de unga
ögonen äro, är pojken inte född det år
Nietzsche skrev Dionysosdityramberna?
Men då de setat en timme, vaknar
alltid hos lektorn en underlig känsla av
hat mot de blanka ögonen framför
honom, han börjar håna den dikt, som han
läste nyss. Diktarens verk, det är
lapparna, som »räven» kastar efter sig på
schnitzeljakten, dikten är lek bara. Men
livet är ingen lek, eller är det kanske
en lek att gråta bort barndomen, längta
bort sin ungdom, tvivla bort sin
mandom och förtvivla bort ålderdomen? Då
händer ibland, att han tar lagerkransen
från bysten: »Du har inte sett Dafne,
pojke, du anar inte, hur skön hon var.
Och så blir hon dessa torra blad», han
sänker huvudet och stirrar framför sig,
pupillerna vidgas som sutte han i en
mörk grotta.
Göran reser på sig, går ut till sina
drömmar, han vandrar med Brand kring
kyrkan, han irrar med Peer Gynt på
Kanonberget, han sitter vid Niels Lyh-
191
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:58:00 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1921/0219.html
