Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Sfärernas harmoni. Av Carl-August Bolander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C ar l- A ti gus t Bolander
»Är det något fel med mig, varför
stirrar du så på mig? Har du druckit
champanj, vad? Champanj, det är
ungdomen, unnar du mig den inte? Vet
du vad barmhärtighet är, nej, det vet
ungdomen inte, den är obarmhärtig.
Och det värsta är, att den har rätt.
Ungdomen har rätt.»
Han har stannat under teaterlyktan:
»Om vi skulle gå in på spektaklet du?»
Det gapar tomma bänkrader i salongen,
det är Hamlet och ingen revy som
spelas. Lektorn tittar inte åt scenen, han
stirrar bara i ynglingens ansikte — i de
stora scenerna lutar han sig över honom
i logen och viskar: »Ser du
brandsoldaten i kulissen» — »nu tappar kungen
skägget» — »det är en vacker
lösperuk som Hamlet har.» Göran hör
honom inte, han viskar högre: »Det är
lögn, lögn, lögn. De misslyckade söka
försköna sitt elände, det är dikten,
vilket kräk den där Willy måtte ha varit.
Lögn, lögn, lögn.» Göran hör honom
inte, lektorn skruvar sig oroligt på
stolen, kallsvetten rinner på honom.
»Skådespelet är slut, nu gäller det
galoscherna», Boström drar en lättnadens
suck ute i vestibulen. Han skall följa
Göran hem till porten, ynglingen går så
tyst, men lektorn är så mycket
språk-sammare. Han talar om ålderdomen:
»Vacker ålderdom, vilken ryslig lögn, lika
stor som den där lögnen ’barnafrom’
och ’barnagod’. Människan är en
gycklare och taskspelare, i ungdomen vill
hon spela alla världens roller, med åren
bli rollerna allt färre. Till slut finns det
bara en roll kvar, benranglets. Nej, det
är ingen roll, då är gycklet slut, det
finns till sist ett ögonblick, då
människan är sann och sig själv.»
Han stannar i ett gathörn, börjar
plötsligt tala om kloroformering och
operationer: det finns människor som
plötsligt dö under kloroformsmasken, innan
operationen börjar. Det var en gång en
ung kvinna, nej, hon var en grekisk
nymf och hette Kyrene — han avbryter
sig midt i berättelsen, går tyst en stund.
Göran måste följa honom tillbaka till
hans port, han följer Göran tillbaka igen,
så gå de i timmar, Boström släpper
honom inte. Benen vika sig till slut
under ynglingen, ögonen falla igen på
honom.
»Skådespelet är slut, till vila»,
lektorn tar ändtligen avsked. »Var inte
rädd för Tranæus, Göran Lindblad, han
är bara en kopparorm. Och kom ihåg:
världen är Moropia, de dummas land.
Men det har du glömt i morgon förstås.»
Han vänder sig om och tittar länge efter
ynglingen. Göran är för sömnig att
märka det.
Nästa dag kommer lektor Boström
inte till skolan, det är inte första
gången, rektorn skickar bud hem för att
väcka honom. Men han är omöjlig att
väcka, han har hängt sig i spjällsnöret,
lagerkransen ligger söndersmulad på
golvet. Skalden Erland Boström får en
vacker begravning — »vad var det jag
sade», säger fröken i sybehörsaffären till
madam Karlsson, de sitta och dricka
kaffe tillsammans.
En månad senare kommer Göran
Lindblad till lektor Boströms gamla
dublett med några böcker, han lånat, han
stannar utanför dörren, det hörs
flickröster innanför. Det är
boupptecknings-förrättarns unga dotter och hennes
väninna, väninnan grimaserar med ett rep
under halsen i vrån, där lektorn hängde
sig, den andra slår sig på knäna och
gapskrattar.
194
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
