Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Reuterdahl och hans samtida. Av Gustaf Aulén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf A ti I én
skapliga arbetes monumentala
huvudverk. Omdömena om detta verk ha
kunnat växla. Att det bildade epok i
den svenska kyrkohistoriska forskningen
därigenom att här för första gången
sträng vetenskaplig källkritik gjordes
gällande har, såvidt jag vet, ingen bestridt.
Det är nog icke så utan att både
politiken och kyrkohistorien åtskilligt skymt
undan det mycket betydande arbete
Reuterdahl utfört på olika områden av
teologiens vida fält under sina första 25
år såsom akademisk lärare vid värt
sydsvenska universitet. Såsom lärjunge till
den evangeliska teologiens främste
nydanare, Schleiermacher, arbetade
Reuterdahl oförtrutet och frimodigt på att väcka
och förnya den svenska teologien samt
att föra den ut ur den gamla
slentrianmässiga isoleringen: »det som står på
isolerpallen står på likpallen», säger han.
Reuterdahls bok »Om det theologiska
studium med särskildt hänseende till
Sverige» torde höra till de friskaste
teologiska skrifter som någonsin sett dagen
hos oss. Det blev för teologien i Lund
en tid av uppryckning och förut okänd
livaktighet. Därvid stod Reuterdahl icke
ensam. Han hade en föregångare —
professor Martin Erie Ahlman — och
vid hans sida stod som medhjälpare
främst J. H. Thomander. Själv fick han
emellertid draga huvudlasset. Han var
också den kunnigaste av de tre, den
som stod friast i förhållande till den
gamla ortodoxismen samt därtill utan
ali jämförelse den mest energiske.
På femtioårsdagen efter Reuterdahls
död blevo en del till Lunds universitet
testamenterade Reuterdahlspapper
tillgängliga för offentligheten. Av dessa
har hittills utgivits ett cirka 400 sidor
starkt band med titel Ärkebiskop
Henrik Reuterdahls memoarer. När
Reuterdahl började nedskriva sina minnen,
synes han icke ha tänkt sig att de skulle
komma inför allmänhetens ögon. I det
företal — ratio operis — varmed han
inleder sitt verk, säger han ock, att han
endast skrivit för »egen uppbyggelse
och undervisning». Det förefaller mig
sannolikt, att han under utarbetandet,
som började april 1856 och slutade febr.
1860, kommit på andra tankar. I varje
fall testamenterade han sina papper till
sin husföreståndarinna fröken Karin
Hammarskjöld i den tanken att memoarerna
skulle kunna komma att utgivas redan
femton år efter hans död. Några av
Reuterdahls vänner, som fröken
Hammarskjöld tog till råds i saken, ville
emellertid bestämt avstyrka ett fullföljande
av denna plan. De funno att
ärkebiskopen så oförbehållsamt uttalat sig både
om sig själv och om en hel del andra
personer, att hans minnesblad godt kunde
behöva de traditionella femtio årens vila.
När memoarerna nu utkommit i tryck,
bidrar givetvis just denna
»oförbehållsamhet» till att göra dem så intressanta
som de verkligen äro — detta så mycket
mer som de innehålla ett helt
porträttgalleri, där vi återfinna en mängd av det
dåtida Sveriges mest bemärkta män på
det politiska, litterära och kyrkliga
området. Efter allt att döma har
Reuterdahl samvetsgrant sökt fullfölja det
program som han i inledningen formulerar
med orden: »jag skall om ingen och
intet säga annat än vad jag anser vara
sanning». Upprepade gånger säger han
oss emellertid själv, att han icke kan ge
annat än sina subjektiva omdömen om
de händelser och personer han skildrar
— han var icke för inte den kritiske
historieforskaren. Vad man vid läsningen
av dessa minnen särskilt måste draga
sig till minnes är, att de äro skrivna vid
slutet av den period i Reuterdahls liv,
då han stod som mest engagerad i den
politiska kampen. Denna omständighet
har i hög grad bidragit till att färga
222
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
