Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Reuterdahl och hans samtida. Av Gustaf Aulén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gtist af A ti lén
ingalunda för högt tilltaget. Tvärtom:
han imponerade på mig — liksom han
gjort på var och en annan — genom
sin utmärkthet. Men han uppväckte
ock genom sina egenheter, sitt
självsvåld, man kan väl säga sin dryghet,
grovhet och egenkärlek stor motvilja.
Det senare intrycket förnams mycket
tydligt hos mig från- första stunden av
vår bekantskap. Men det avvägdes, ja
det var emellanåt alldeles utplånat av
aktning och jag kan nästan säga av
beundran för personens storhet.» Med
vemod tänker Reuterdahl tillbaka på
vänskapens dagar och på allt vad
Thomander under dem betydt för honom —
han säger sig av denna vänskap ha fått
mera än vad han själv kunnat giva.
Men vemodet är blandat med en tillsats
av bitterhet och omdömena bli ofta nog
ytterligt stränga. Särskilt beskyller
han honom för »övermod» och för
»aktörskonster» samt ser i honom »en
gyckelmakare, som väl var utrustad med stora
gåvor, men för vilken intet i egentlig
mening var heligt». »Då jag gång efter
annan genomsåg hans hocus pocus och
då jag även fann huru både jag och
Ahlman och många andra i hans stolta
ögon voro fullkomligt obetydliga, till
och med föraktliga, så avtogo både
aktning och kärlek. — Det är mig
omöjligt — och omöjligheten har ökats med
åren — att hos Thomander se verklig
storhet. Någon gång har jag till och
med trott mig se motsatsen. Må jag
hava orätt. Och må denna orätt icke
för strängt mig tillräknas.»
Thomanders personlighet och hans
betydelse för vår andliga odlings historia
vänta dessvärre ännu på att bliva
skildrade. Jag skall icke här söka att
fördela dagrar och skuggor mera än som i
någon ringa mån redan skett. Det är
blott alltför tydligt att Reuterdahls bild
av honom är ensidig och orättvis samt
att hans värdesättning icke — för att
begagna Tegnérs uttryck — kan »bli
eftervärldens». Även Tegnér är, inom
parentes sagt, mycket snäv emot
Thomander. Han uppmanar i ett brev till
Reuterdahl denne att söka det lediga
domprosteriet i Lund och icke avstå
det s för en sådan kältring som
Thomander, som nu bör ha spelt ut sin roll».
Thomander kunde uppenbarligen både
tjusa och såra. Hos Reuterdahl talar
vänskapen, som känt sig djupt besviken,
eller kanske ännu rättare kärleken, som
blivit svartsjuk. Och svartsjukan är ju
sällan skonsam. Det är väl också här
blott alltför sannolikt att Reuterdahl mer
än en gång i onödan stött sig på
Thomanders kända breda och osläckliga humor.
Det är inte för inte som Emil Liedgren
givit en liten värdefull studie över
Thomander under rubriken: ett kapitel ur
humorns kyrkohistoria.
Senare delen av Reuterdals
memoarer syssla övervägande med politiska
förhållanden. Ar 1844 betecknar en
avgörande vändpunkt i hans liv. Sedan
han detta år blivit riksdagsman, togos
hans krafter allt mera i anspråk för
allmänna värv. Redan 1840 hade man
velat insätta honom i riksdagen. Men
han drog sig då undan. När han nu
1844 ändrar ståndpunkt och beslutar sig
för att säga ja till politiken, motiverar
han detta med tvenne skäl. Det är i
hög grad betecknande att han därvid i
första rummet talar om sin vetgirighet.
»För det första ville jag genom
deltagande i riksdag skaffa mig
fullständigare och säkrare bekantskap med alla
särskiltheterna i fäderneslandets
författning och ordning än den jag utan ett
sådant deltagande kunde äga.»
Reuterdahls andra skäl var hans förhoppning
om att »genom ett förståndigt och
sansat motstånd kunna förhindra en eller
annan dårskap, för vilken jag både på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
