Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Reuterdahl och hans samtida. Av Gustaf Aulén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G 7i s taf Ali I én
taburetten för det lundensiska
episko-patet. Till ärkebiskopsstolen i Uppsala
gick han följande år med stor inre
motvilja och uteslutande av pliktkänsla.
Jag har i det föregående med full
avsikt uppehållit mig vid ett par av de
ömtåligaste partierna i Reuterdahls
memoarer. Han skriver i sin
oförbehållsamhet ofta skarpt, mången gång till
och med påfallande skarpt. Men han
skriver icke av elakhet eller klandersjuka.
Man kan icke misstaga sig på att det
är uppriktigheten och viljan att säga
sanningen som för hans penna.
Sanningen — sådan han förmår se den:
han är själv medveten om och han
betonar det till yttermera visso ofta, att
han endast kan giva sina subjektiva
intryck. För övrigt är han lika litet
skonsam mot sig själv som han är mot
andra. Skoningslöst blottar han en
älskogsförvillelse från sin tidigaste
ungdom. Och när han i övrigt ofta nog
mediterar över sina fel, sker detta
ingalunda bara i apologetiskt intresse — i
motsats till vad som kanske oftast är
fallet i memoarer. Den flärdfria
ärligheten och den osminkade uppriktigheten
i det Reuterdahlska memoarverket bör
icke kunna misskännas. Memoarerna äro
moralistiskt stränga. Men icke bara
stränga. Den ovan anförde Torén, som
stod Reuterdahl nära under hans senaste
år, säger att hans person präglades av »en
sällsam förening av stränghet och en
till blödighet gränsande vekhet».
Memoarerna bestyrka i sin mån riktigheten
av detta omdöme. Man får ofta se in i ett
vekt och nästan kvinnligt känsligt hjärta
och bevittna en uppoffrande hjälpsamhet
och omtanke, som ibland kan taga sig
rent naivt rörande uttryck. Synnerligen
karakteristiskt är ock huru lätt han
hänfördes och värmdes av allt som syntes
honom godt och ädelt och huru hans sinne
därigenom bevarades friskt in i den
sena ålderdomen. Mot dem som stodo
honom nära var han den trofastaste vän.
Även de ovan omtalade bittra orden
mot en gammal vän få sin förklaring
icke bara av hans begränsning utan
också därav att vänskapen för honom
var ett heligt sakrament.
Samstämmande vittnen betyga att han under sin
levnads sista år blev allt blidare och
ljusare. Jag anför till sist några ord
härom ur ett brev som för några dagar
sedan kom i mina händer. Det är skrivet
dagen efter ärkebiskopens död av en
intelligent och skarpsynt dam, som
tillhörde Reuterdahls närmaste
umgängeskrets i Uppsala, fru Ebba
Hildebrandsson, och är ställt till hennes svåger,
en av Reuterdahls allra intimaste vänner,
riksantikvarien B. E. Hildebrand.
Brev-skrivarinnan talar om hur den gamle
ärkebiskopen var ett »skönt exempel av
en människa, som i högsta, bästa mening
växer till sig in i sena ålderdomen» och
fortsätter sedan: »han blev alltmer en
sann, from kristen; därför frigjordes
hans själ så vackert från alla snaror.
Det var roligt att se och höra, huru
han blev fördragsammare mot olika
tänkande, så att, fastän han var fast i
sina egna åsikter, var han dock icke
snärjd och förblindad av dem, utan
erkände det goda och sanna även hos
annorlunda tänkande, blott han kunde
spåra en redbar och sanningskär
karaktär och ädla syften. Flera gånger på
senare tider hörde jag honom upphöja
hjärtats godhet och renhet och en
samvetsgrann, till självförsakelse mäktig
karaktär framför den skarpaste
intelligens, ehuru mycket han visste att
värdera denna. — Omöjligt kunde man i
den fromme och kärleksfulle gamle
biskopen igenkänna det forna hårda och
despotiska statsrådet.»
230
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
