Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Arthur Rimbaud. En studie om en ensam poet. Av Tage Aurell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arthur Rimbaud
han sälja dyrt — och här vidtar första
delen av Rimbauds vagabondliv, de första
kalla fläktarna av den vandrartillvaro, som
aldrig skulle lämna honom någon ro. Den
absoluta misären, men frihet, 16-åringens
stora, äventyrliga frihet! Så småningom
drev honom nöden att vända tillbaka till
Charleville — blott för en kort tid likväl.
Vad som skedde och vad som väntades i
Paris drog honom oemotståndligt åter. Tre
gånger kastade det honom ut på flykt,
utan pengar och utan skydd. I maj 1871
enrollerar han sig bland »les tirailleurs de
la Révolution». Två skrämda pojkögon,
ett ensamt huttrande sinne som vittnen till
inbördeskrigets röda fasor i svältens,
våldets och blodets Paris. Så gör
Versailles-arméen rent hus med kommunstyret, i
hemlighet smyger sig Rimbaud undan genom
gatorna, och efter en sista blick på
»ljusstadens » mordkarneval lyckas han krångla sig
genom vakten och under faror och
vidrigheter av alla slag komma ut på vägen hem.
Numera såg Charleville Rimbaud
drivande omkring i staden i en klädsel
systematiskt negligerad, sökande sig sällskap
bland typer så mycket som möjligt utanför
vad det lilla samhället tolererade. Det är
dessa kumpaner han roar och förvånar med
de antireligiösa dikterna Les pauvres à
l’église, Les poètes de sept ans och Les
premières communions. Här skriver han
också sitt kanske allra märkligaste poem,
sBateau ivre», vilket Ver!aine nämner med
orden »l’empire de la force splendide».
Verlaine! Vi stå nu inför den första
personliga känningen mellan de två skalderna.
Rimbaud, som fått sin folkräddariver
ersatt av en föresats att i Paris söka sig en
litterär karriär, hade skrivit ett brev till
Verlaine och bilagt några av sina dikter.
Svaret dröjde ej — det blev ett rungande
bravo och en otålig uppfordran till den
unge poeten att komma till huvudstaden.
För fjärde gången bar det i väg till Paris.
Rimbaud midt i 70-årens unga
deka-denta författarvärld, som samlats kring
sångaren till Fetes galantes! Det första
mottagandet, hos Verlaine och i hans hem,
led ingen brist på hjärtlighet. Men snart
kom det till ett uppträde mellan makarna
Verlaine om Rimbaud, och det resulterade
i att den senare försvann utan att säga ett
ord. Vart? Ut på gatorna, åter lika fat-
Arthur Rimbaud i Lo?idon.
Teckning av Verlaine. 1872.
tig och skyddslös. När Verlaine omsider
hittade honom erbjöd Rimbaud en
jämmerlig bild av elände. Halvdöd av hunger
och kyla, och trasig! Vad han skulle taga
sig till? Väl ingen annan råd än att till
fots vandra hem till Ardennerna igen,
föreslog den olycklige. Det fick nu inte ske,
och så fann man ett härbärge för honom
hos Théodore de Banville. Ett rum
ställdes i ordning, men denna gång var
komforten för stor! Rimbaud tittade på den
rena sängen — och se’n på sina smutsiga
klädestrasor, och i ett infall av galghumor
rev han av sig paltorna och slungade dem
ut genom fönstret. Banville drog försorg
om en ny kostymering, men efter detta
intermezzo tyckte sig Rimbaud se
tjänstefolks flin och menande blickar i trappor
och korridorer. Slut med den glädjen!
Så hyste han in sig än här, än där hos
vagabondkamrater, tills han hamnade i ett
eget rum uppe på Montparnasse. Han
frestade ånyo på och fick ånyo avsmak för
livet i den litterära miljön. Hans i ruset
233
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
