Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Arthur Rimbaud. En studie om en ensam poet. Av Tage Aurell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tage Aurell
flammande häftiga sinne, hans eljest
inbundna, blyga och sträva temperament hade
svårt att samla vänner till honom.
Mestadels flackade han ensam — någon gång
upptog honom sällskapet med Verlaine, någon
gång var tecknaren Forain hans
följeslagare. En presentation för Victor Hugo
förskaffade Rimbaud några beundrares
pe-kuniära hjälp. Men fastän litet och ojämnt
kändes detta subsidium för föremålet
närmast som ett intrång i hans anspråk på
total frihet. Han försökte också olika
yrken men utan framgång. Bland annat
frestade han uppehålla livet genom att sälja
nyckelringar på rue de Rivoli. Som krönikör
lämnade han manuskript till Figaro, dem
redaktionen emellertid lät gå i papperskorgen.
Under tiden hade »den litterära
världen» kring Rimbaud och Verlaine börjat
syssla med ett rykte om homosexuellt
förhållande mellan dem. Det blev för
Rimbaud en smärta utan gränser, och bort
från kamratskapet med Verlaine skyndade
han till Charleville. Mer än någonsin
skygg, nästan människohatare strövar han
omkring dagarna i ända i sin stads
omgivningar, gående som i feberyrsel eller i
extas, om nätterna skrivande ned sina
»Illuminations» och komponerande sina »poem
på fri vers». Vämjelsens och förtvivlans
erinringar om månaderna i Paris interfoliera
ett intensivt litterärt arbete, och det är
denna epok som visar det starkaste
uppflammandet av hans diktargeni. Än
bizarra och mystiska, än rymdlängtande och
ljusa, än tvivelsjukt frågande och mörka
kläda sig hans ingivelser och syner i ord.
Omsider återtas brevväxlingen dels med
Forain, dels med Verlaine, Den
sistnämnde, som tack vare någon befarad
polishi-storia beslutat sig för en resa från Paris
till Belgien, föreslår Rimbaud sällskap.
Kapitlet Rimbaud-Verlaine, med början
i den belgiska resan, skulle, om det följdes
i alla sina detaljer, bli många gånger mera
omfångsrik än denna studie tillåter.
Skildrare och utläggare ha icke fattats, med
parti för eller emot den ene eller den
andre av de irrande resenärerna.1 Den kam-
1 Den utredning om Rimbaud-Verlaine, som M.
Paterne Berrichon (en släkting till Rimbaud) ger
i sin bok >Jean-Arthur Rimbaud, Le poète», kan
helt visst berömma sig av stor dokumentarisk
fullständighet. Animositeten mot Verlaine är
emellertid så illa maskerad, att reservation mot en del
uppgifter torde vara på sin plats. Förf. anm.
ratfärd, som nu inleddes, tyckes dock
åtminstone till en början ha blivit det
Rimbaud drömt om, med sin lust till nya
syner, sin trängtan efter ständigt nya mål.
Två månaders strövtåg i Belgien och
Holland gestaltade sig vid upprinnelsen såsom
den vägarnas och solens fest, han sökte.
Reminiscenserna i »Illuminations» ha något
av Rimbaud på höjden av sig själv, av
allt sitt hjärta glädjande sig åt att
ändtligen få ge sin reslystnad och fribytarnatur
lösa tyglar. — Men ingen av dem hade
synnerligt märklig reskassa, och när även
Verlaines slantar smälte ihop, gällde det
att skaffa något inbringande arbete. Man
fann sig kunna konstatera, att varken
Holland eller Belgien hade något till övers,
och så vaknade tanken på att resa över
till England. Måhända skulle där deras
handlingslust bli bättre sedd.
Fostbrödralaget i London varade några
månader. När det sen tog slut med
sammanhållningen styrde Rimbaud som
vanligt åter mot Charleville. Blott för att
hemma nås av ett brev från Verlaine, däri
denne berättar, att han ligger dödssjuk och
anropar Rimbaud om att komma. Det blir
en ny resa till England, där den
eftersände konstaterar Verlaines tillfrisknande
och återvänder — nu besluten att söka
samla sig till en litterär debut. Den skulle
dock föregås av ännu en lidandesfärd vid
Verlaines sida. Efter sin sjukdom hade
denne som konvalescent slagit sig ned hos
släktingar i det belgiska Jehonville och
öppnat korrespondens med Rimbaud. De
möttes, reste i sällskap till Liège —- och
voro snart inskeppade till England igen!
Ännu en stormig skilsmässa, ännu ett
sammanträffande, i Brüssel — och här
utspelas det dystra drama, som skulle föra
Verlaine i två års fängelse. »Le pauvre
Lé-lian» blir förtvivlad och vild vid tanken
på att Rimbaud skall lämna honom. Han
besvär sin vän att stanna. Denne är
obönhörlig — och efter ett uppträde dem
emellan skjuter Verlaine på Rimbaud. Såret
blir icke synnerligen allvarligt, men
Verlaine sjunker samman i grämelse och
upprepar sina böner. Så griper honom
vanvettet på nytt, på öppen gata hotar han
ånyo Rimbaud med sin revolver. Verlaine
blir anhållen av polisen, medan Rimbaud
på stadens sjukhus söker vård för sin
blessyr. Utkommen därifrån reser han hem
234
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
