Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Arthur Rimbaud. En studie om en ensam poet. Av Tage Aurell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arthur Rimbaud
Bonnier Blémont Aicard
Verlaine Rimbaud Valade d’Herville Pelietan
Ett bordshörn. Oljemålning av J. Th. F anti n-L at o ur.
/ Louvre.
Minns jag rätt var fordom mitt liv ett
gästabud, där alla hjärtan öppnades, där alla viner
pärlade. — Nu är jag på flykt. Med det rasande
vilddjurets lömska hopp har jag kastat mig över
min glädje och strypt henne. Jag har kallat på
bödlarna, jag har anropat plågorisen. Olyckan har
varit min Gud. Jag har vältrat mig i smutsen. —
Jag har torkat mig i brottets vindar. Och jag har
lekt med vanvettet. Och i vårlig kväll fylldes mina
öron av idiotens hemska skratt.
Så ägnar Rimbaud åt Satan »några
ohyggliga blad ur min förbannelses dagbok».
Kapitlet »Mauvais sang» söker sig ner
till fäderna i tidens morgon, där skalden
hämtar upp det ondskans arv, han har från
dem, släpar sitt lidande fram ur seklerna
och stannar i ensam lyssnan till rytmernas
vision . . . Men så på nytt vandringen,
bördan, öknen, sorgen och vreden. De
pro-fundis domine . . . Hunger, törst, skrik,
dans, dans, dans ... — »Nuit de 1’enfer»
är en bitter erinring i något smärtans och
nödens svarta hål om att det funnits några
lyckliga dagar en gång. . . »Ah! 1’enfance,
1’herbe, la pluie, le lac sur les pierres, le
clair de lune quand le clocher sonnait
douze ...» Så långt borta skymtar nu
denna sentimentala bild, att vägen från dess
lyckoidyll till helvetesnatten fört »hors du
monde, Pius ancun son. Mon tact a
dis-paru». — I »Délires» komma Yerlaineåren
med kapitlet om »Vierge folie — L’Epoux
infernal» och inledningsorden »Ecoutons la
confession d’un compagnon d’enfer!»
Men »Une saison en enfer» är mera
än en lidandesbekännelse. Den rymmer
även något av det vackrast formade i
Rimbauds estetik. »Alchimie du verbe» är
fulländningen av det diktarprogram, från
vilket några punkter utvecklas i
»Illuminations». I »L’Impossible» och »L’Eclair»
lever än tron på att nå fram till en stämma,
ett språk, sorn kunde helt förklara, vad han
väntat på i tystnaden, i nätterna ... I
»Matin» får han dock på knä vidgå: »Moi,
je ne puis pas pius m’expliquer que le
mendiant avec ses continuels Pater et Ave
Maria. Je ne sais pius par ler!» Så
stilla och tyst blir slutet i »Une saison en
enfer. Dessförinnan ha ackorden av den
mu-siquefimèbre, som redan »Bateau ivre» slog
an, här vällt ut och tagit form i en sällsam
symfoni över livs och lidandes eviga tema.
23 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
