Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Wiener-gobelinerna. Av Max Eisler. Översättning från förf:s manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Max Eisler
tapeternas språk. Förebildens landskap
och arkitektur, alltså det rumsliga,
under-tryckes, få och stora figurer träda fram
med klara konturer. De betydelsefulla,
lugna, samlade åtbörderna och den i ali
sin styrka dock behärskade färgen föra
ordet. Därmed hade redan den nya stilen
fått sin karaktär, dess väg utstakades i
klara linjer. Man behövde blott låta
lidelsen giva liv åt åtbörderna, låta färgen
bryta fram, och så var man redan midt
inne i barockens måleri. Rubens förstod
att behärska sig, men hans efterföljare
hava överskridit gränserna.
Blott Jordaens lämnar ännu ett nytt
egenartat bidrag till gobelinstilen. Den
underbara serien med den franske konung
Ludvig den XIII:s ridundervisning (sid.
253), som Everard Reyniers och Heinrich
Reydams i Brüssel vävde, och de åtta
scenerna ur stads- och landtlivet företräda
denne mästare i Wiensamlingen. leke den
storartade föreningen av mytologi och
antik med samtida hovkrönika i den ena
serien, icke den nästan monumentala
stegringen av genrebilden i den andra
äro här det avgörande. Utan den
egendomliga koloriten, främmande för
konstnärens måleri, i vilken det annars
förhärskande röda träder tillbaka för ett
kyligt, metalliskt klingande ackord av
silveraktigt vitblått och vitgult, varmed
ytverkan förstärkes på ett nytt sätt.
Fransmännen överskrida stilgränserna,
trots att deras främste, Charles Lebrun,
ställer sig närmare Rafael än Rubens.
Hans i Pariserfabriken av Jans le fils
vävda serie »Alexanderslaget» (sid. 254)
är icke blott ett tekniskt mästerverk, utan
också ett koloristiskt bländande
praktstycke. Men vid närmare betraktande
verkar teckningen tom, koloriten kall. Ännu
mera avgörande är att de talrika, kraftigt
modellerade kropparna, de storvulna, i
rummet utförda rörelserna, färgernas och
belysningarnas kontraster spränga ytan
och förstöra gobelinstilen med rent
måleriska effekter. Som Lebruns trogne
efterföljare visar sig i Wiensamlingen Charles
Herbel med en i fabriken La Malgrange
vid Nancy vävd serie av nitton »Karl
V:s av Lothringen segrar.»
Efter sjuttonde århundradets kamp
medför så det adertonde århundradet
den rena gobelinstilens nederlag. Den
går efterhand sin upplösning till mötes.
Den flandriska kretsen går villigare och
grundligare med i denna
upplösningsprocess. Med anknytning till den yngre
Teniers’ tavlor komma genren och
landskapet att bli förhärskande. Idylliska
skildringar ur livet, intima
landskapsbilder, båda främmande för gobelinens
blomstringstid, behärska intresset. Den
infattande, avslutande bordyren faller
bort, palatsens rum vilja nu genom en
perspektiviskt behandlad väggdekoration
befrias från sina fasta gränser, föras ut
i en obegränsad rymd. På detta sätt
framställer Hyacinthe de la Pegne
soldatlivet, Peter van der Borght den
romerska karnevalen och flodlandskap, detta
slags karaktär har givits åt de av
Lingelbach och Weenix gjorda
hamnbilderna. Med underbar, fint känslig
anpassningsförmåga fylla
Brüsselvä-varna, främst Daniel Leyniers, de nya
uppgifterna. Men uppgifterna äro falskt
ställda.
Längre gör den franska gobelinen
motstånd. Här lever klassicismens i
teckningen stränga tradition starkare kvar.
Antoine Coypel går i sina mytologiska
scener rent av än en gång tillbaka till
Rafael. Men innanför den renare
bordyren, som här håller sig kvar, bli
midt-bildens figurscener dock behärskade av
herdespelens lättare, friare anda. I
framställningarna ur Don Quixotes liv giver
samme mästare fritt lopp åt en mera
grovkornig lustighet. Och Frangois
Desportes inför i gobelinen med sina
256
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
