Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Ulrich von Wilamowitz-Moellendorff. Av Cl. Lindskog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Cl. Lindskog
översättare har Wilamowitz blivit rätt
olika bedömd. Unga tyska esteter ha
häftigt angripit honom — i stort sett
säkerligen med orätt. Hans
översättningar ha också både inom och utom
Tyskland uppnått en mycket stor
popularitet. I sin uppsats »Was ist
über-setzen» har han behandlat
översättningskonstens teori och uppställt vissa
allmänna krav för en översättning, krav
som visserligen varit mycket omstridda
men vilkas uppställande dock äro av
epokgörande betydelse. Vad han här
predikar, är den — för mig alldeles
obestridliga — sanningen, att det ej är
ord och satser, utan tankar och känslor
som måste återgivas. »Das Kleid muss
neu werden, sein Inhalt bleiben». Om
vi se på vår egen äldre
översättningslitteratur, måste vi erkänna, hur
fullständigt den går stick i stäv mot denna
fordran. De krav, som Wilamowitz här
uppställer, gör översättningen till en
verkligt svår konst och kräver ett visst
mått av konstnärskap; idealet här blir i
verkligheten oupphinnelig^ men måste
ej desto mindre uppställas. Det är av
samma teoretiska grunder som
Wilamowitz, när det gäller översättningar
från poesi, anser att originalets
versmått ej böra vara bindande, att det
tvärtom är en plikt för en översättare
att välja annat versmått. »Varje
versmått har i varje språk sin egen etos».
Därför bör t. ex. en trimeter ej i
tyskan, säger W., återges som
trimeter, och än mindre kunna naturligtvis
de lyriska versmåtten återges i samma
versmått.
I slutet av sin berömda dialog
»Faidros» låter Platon sin lärare
Sokrates tala om skillnaden mellan det
muntliga föredraget och det skrivna ordet.
»Det kan inte hjälpas», heter det, »det
är samma egendomliga fel med skrifter
som med en målning. Tavlorna stå
framför oss som levande, men om man
riktar en fråga till dem, iakttaga de en
högst allvarlig tystnad. På samma sätt
är det med skrifter. Du tycker att de
tala som förnuftiga väsen, men om du
vill fråga dem till råds om något,
upprepa de alltid ett och detsamma». Och
så ställer han i motsats därtill »den
kunniges ord, fullt av liv och anda,
detta ord, av vilket man med ali rätt
kan kalla det skrivna ordet en skuggbild».
Den som har hört Wilamowitz hålla
tal eller föreläsa, förstår varför jag här
citerar dessa ord av Platon. Redan
innan Wilamowitz hade vunnit sin senare
stora berömmelse som forskare, hörde
jag honom nämnas som Tysklands
främste föreläsare inom den klassiska
filologien. Svensk publik känner ju av
egen erfarenhet hans förmåga att genom
sin lysande vältalighet fängsla en
åhörareskara. Men än större och än mera be
undransvärd torde hans förmåga vara
att i en trängre vetenskaplig krets,
t. ex. i en vetenskaplig förening eller
i ett seminarium, lära och leda.
Som universitetslärare först i
Göttingen och sedan i Berlin har han varit
ledare och övat inflytande på en stor
del, kanske den större delen av
Tysklands yngre klassiska filologer. Hans
inflytande har emellertid även gjort sig
gällande på annat sätt. Han har varit
— under de senare decennierna — den
store organisatorn av Tysklands
vetenskapliga arbete inom den klassiska
filologiens fält. De väldiga arbeten med
inskriftsforskning, lexicografi, textedering
m. m. som det moderna Tyskland tagit
på sig — och som nu efter kriget
tyvärr riskerar att få nedläggas — ha i
mycket stor utsträckning haft honom
till sin drivande kraft. För egen del
har jag haft personlig känning av detta
262
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
