Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Fredrika Bremer som berättare. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot W e rin
städse mån om att visa vilka kort hon har
på hand, och som hon aldrig spelar mer
än ett spel åt gången, blir hon icke
förbryllande som den förre. Hennes liv har
inga andra gåtor än livets vanliga, det är
därför man känt behov att göra en av
hennes förhållande till Böklin. Om någon
punkt för närvarande är oklar, så är det
snarare de år som ligga mellan den stora
utomlandsresan 1821 och debutåret 1828.
Från denna tid finnas endast tvenne brev,
därtill föga sägande, och man känner den
alltså endast genom senare berättelser av
henne själv och systern. Så mycket är
emellertid visst, att några av dessa viktiga
ungdomsår beteckna en avgörande kris —
om dess orsaker och styrka vet man dock
icke tillräckligt — varunder »den förr så
världsligt sinnade Fredrika», som hon själv,
kanske med någon överdrift, karakteriserar
sig i ett brev till systern 1828, utvecklades
till den på ett stort och allvarligt mål
inriktade författarinnan till »Den ensamna»
och »Tröstarinnan».
Den stora brevsamlingen, det dokument
som ger ny anledning att studera Fredrika
Bremer som människa och författare,
omspänner en tidrymd av fyrtiofyra år (1821 —
1865), och man kan däri, med undantag
för den nyss nämnda luckan, så godt som
steg för steg följa hennes utveckling från
det tjugonde året ända fram till dödsåret
1865. I betydelse kan den jämföras med
Tegnérs brev, om man bara medger att
den icke äger de senares språkliga
förtjänster eller lysande intellektuella
egenskaper. Stilist var Fredrika Bremer
egentligen aldrig, och det är svårt att bland
hennes brev leta upp ett konstverk. Hon
var mer kvicktänkt än kvick, och hennes
intelligens var, jämförd med Tegnérs, mindre
skarp och lysande än rörlig. Men hennes
brev äga värde, främst som ett ovanligt
fylligt och lödigt uttryck för ett typiskt
kvinnligt temperament och dessutom genom
vidden av hennes intressen, hennes reseliv
och många märkliga bekantskaper. I ali
sin kvinnliga omedelbarhet äro de inte
endast en roande lektyr utan också en lärorik,
det senare särskilt för den som vill veta
något om 1800-talets litterära, sociala och
religiösa strömningar från den slutande
romantiken till gryningen av en ny
naturalistisk tidsålder. Man har skäl att vara
tacksam för denna storartade brevedition;
särskilt förtjäna Klara Johanson och Ellen
Kleman, som verkställt samlingen och
utgivningen, allt erkännande för sitt lyckade
arbete. Den förras anmärkningar, vilka
genomgående utmärkas av en personlig
touche, innehålla mångt och mycket av
värde inte bara för den ordinäre läsaren
utan också för forskaren.1
I ett så föga hemlighetsfullt fall som
Fredrika Bremers gäller det således mindre
att avslöja än att konstatera. Detta kan
emellertid falla sig svårt nog, särskilt när
man som här står inför en författare på
vilken många av förklarliga skäl inte kunna
se fördomsfritt. Liksom politiska och
religiösa sekter, vilka efter sin egentliga
kamptid hårdnat i rättrogenhet, har feminismen
inte något med mänsklighet och
konstnärlighet att skaffa. Som illustration må
anföras en uppsats av Klara Johanson i
tidskriften Hertha (1915), där hon under den rätt
anspråksfulla titeln »Sanning om Hertha»
gör det överraskande försöket att
bagatellisera Almquists novell Det går an till
favör för Fredrika Bremers roman; samtidigt
gör hon för resten Almquists centralaste
och kanske även yppersta verk till en
periferisk sak i hans produktion.
Det ligger för övrigt till hands att
jämföra Hertha med Det går an. Dessa
skildringar skrevos i upprörda ögonblick, sedan
deras författare länge gått och burit på
dem; de äro intima bikter och
reformatoriska manifest i nära förening, på en gång
uttryck för grämelse och revolt. Båda voro
sina författares mest omstridda verk,
glädje-och sorgebarn, som det tillfredsställde dem
att ha skrivit, men som ådrogo dem
im-popularitet och, åtminstone vad Almquist
beträffar, även annat avbräck. Men Det
går an är, - till skillnad från Hertha, ett
märkligt konstverk. Den senare romanen
har sin betydelse på samma plan som
»Uncle Tom’s cabin», av vilken den
troligen stimulerats. Harriet Beecher Stowe’s
1 Den som skriver detta har för sin del gärna
varit med hela tiden, utom när anmärkaren ridit
sin feministiska käpphäst. Man förstår utan större
svårighet att Hertha, den stora kvinnosaksromanen
från 185 6, är fylld av bitterhet och missnöje, men när
man får höra att det mål för vilket Fredrika Bremer
kämpade, även med uppgivande av konstnärliga
pretentioner, ännu ligger så oändligt fjärran, att
endast Klara Johanson och andra pioniärer skönja
det, då undrar man vad det egentligen är fråga
om.
278
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
