Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Fredrika Bremer som berättare. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrika Bremer som berättare
agitatoriska negerberättelse utkom 1852,
alltså fyra år före Hertha, och gjorde
naturligtvis ett starkt intryck på Fredrika
Bremer, som ju själv hade färska minnen
av negerslaveriet i Amerika. I en uppsats
»Om romanen som vår tids epos» rangerar
hon Onkel Toms stuga över av henne
annars så högt skattade böcker som Rousseaus
La nouvelle Héloise, Richardsons Pamela
och George Sands Consuelo, just därför
att den har rum för »samhällslifvets djupaste,
vigtigaste frågor». Det proklamatoriska är
helt annorlunda inkapslat i Almquists novell.
Om man nu, när dess aktualitet är mindre
brinnande än år 1839, vräker undan det
berg av litteratur som hopats över den och
tagit bort en del av dess ursprungliga
friskhet, på samma gång som det förryckt
perspektivet, så torde man finna att tendensen
är mindre förhärskande än man haft för
sig. Visserligen har den gjort den
kvinnliga huvudpersonen delvis osannolik,
förfalskat förhållandet mellan henne och
mannen och därtill satt smärre fläckar här och
var, men berättelsen står sig ändå. Fredrika
Bremer har visserligen prioriteten i fråga
om den realistiska berättelsens införande i
vårt land, men hon lyckades aldrig i
samma mån som Almquist att bryta sig ut
ur de snår, genom vilka tidens roman hade
att leta sig fram. Våra berättare från
1830-och 1840-talet voro på väg mot realismen,
men de buro ännu på ett romantiskt arv,
som gjorde dem osäkra i gången. Detta
har man tillfälle att iakttaga både hos
Almquist och Fredrika Bremer. Deras smak
var sedan ungdomen fördärvad genom
flitig läsning av underhaltig romanlitteratur.
Osäkra om målet förvillades de gärna av
de nya litterära företeelser, som hade sin
grund i pressens uppblomstring och de
sociala omvälvningarna: kåserande följetonger
i Jules Janins och Sturzen-Beckers stil och
kvasisociala romaner, sådana de skrevos av
Sue och Blanche. Sålunda skattade Fredrika
Bremer beredvilligt åt en allmänt utbredd
smak, när hon i ett brev från år 1844
hälsade »Les mystères de Paris» som »den
första ljusstråle i den nyfranska litteraturen,
den jag länge anat och väntat på:
begynnelsen till himlafärden efter nedstigandet
till hellvetet». I en tid då på de flesta
håll Eugène Sue betraktades med veneration
lät sig Almquist utan större motstånd
slukas av den grumliga, på allsköns avfall rika
ström, vilken bar den franske författaren
jämte en mängd anförvanter rundt världen.
Men dessförinnan hade han med Det går an
och några samtidiga noveller gjort ett friskt
om än icke särskilt starkt grepp,
minnes-värdt än i dag. I Det går an finns det icke
en enda kliché, medan man i Hertha såväl
som i Fredrika Bremers andra berättelser
mest överallt stöter på den samtida
romanlitteraturens vanligaste gods. Att Almquist
var en djärvare och av sitt verk mer
absorberad artist än Fredrika Bremer är tydligt,
men en jämförelse dem emellan utfaller
därför inte avgjort till den kvinnliga
partens nackdel. Hennes oförställda
uppriktighet och intellektuella allvar ledde henne
gärna in på andra vägar än de konstnärliga,
men genom dessa egenskaper avhölls hon
också från de välkända Almquistska oarterna.
Fredrika Bremers höga uppskattning av
Onkel Toms stuga är betecknande. Hon
var endast vid några lätt räknade tillfällen
en av sin uppgift helt fångad konstnär, och
att hennes huvudintresse riktade sig åt annat
håll stack hon aldrig under stol med. Till
författarskap drevs hon av ärelystnad och
en ständigt vaken önskan att hjälpa
lekamligt eller andligt behövande, men det är alis
icke uteslutet att hon kunde tillfredsställts
av en verksamhet med reellare syfte än
den diktande. 1 februari 1829, alltså strax
efter utgivandet av första delen av
»Teckningar utur hvardagslifvet», skriver hon till
systern Charlotte; »Egna mig åt
författarskap ämnar jag för ingen del. Bättre, vill
Gud, ämnar jag göra i världen för andra och
för mig sjelf. Det är blott en sysselsättning
tills vidare.» Detta tveklösa avståndstagande
från konsten överraskar onekligen hos en
ung författarinna, som nyligen haft sin
första litterära framgång. Till Böklin
skriver hon sedan hon slutat Grannarne: »Ack
B. huru oändeligen långt är jag ej från att
vara konstnär! Detta vårdande av ett
konstverk för dess egen skull, detta trogna
fulländande som blott söker fulländandet,
harmonien, och hvilar ej förrän den hvilar däri som
Gud i sjunde dagens skapelse — — —
huru långt är jag ej därifrån!» Men här
sörjer hon över sin konstnärliga oförmåga,
och samma sorg känner hon, när hon lägger
sista hand vid Hemmet, ett arbete som
hon särskilt vinnlagt sig om. »Ack! huru
långt är jag ej från att vara riktig
konstnär!» klagar hon ånyo för den förtrogne
27 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
