Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Fredrika Bremer som berättare. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrika Bremer som berättare
däst i den Jean Paulska blandningen av
sentimentalitet och lätt ironi finner man
ett svagt släkttycke. Det är inte bara
genialiteten, konstnärslidelsen, som är så
mycket mindre i det svenska verket, det
är framförallt tekniken som är
ofullkomligare. I »Tvillingarne», närmast att
förlikna vid en naivt patetisk
helgonberättelse, når författarinnan det outhärdliga i
gråtögd känslosamhet; här förekommer den
rörande skildringen av hur lilla Elina ger
sina små läckra armar och händer till pris
åt flugor och mygg, rädd att göra de
rov-giriga blodsugarna något illa.
Fördelaktigare framträder Fredrika Bremers talang
i ett litet »Bref öfver Stockholms
soupé-er», där en ung stockholmska söker ge
sin väninna på landet en aning om det
»lilla hellvete af hetta och höflighet» som
en aftonbjudning kan vara. Det nätta
brevet, som har en återklang av den
Lenngrenska societetssatiren och slutar med ett
citat av Franzén, vittnar om vilka hennes
egentliga svenska läromästare voro.
Som Fredrika Bremers egentliga debut
bör man emellertid betrakta det 1830
utgivna andra häftet »teckningar». Detta
skapade med ett slag hennes berömmelse.
Martina von Schwerin, som ej alis delade
Brinkmans entusiasm över de första
teckningarna, skriver nu till sin nämnde
korrespondent: »Familjen H* synes mig sätta
rätta stämpeln på m:lle Bremers
ursprungliga talang. Här är hon fin, skämtande,
kvick, uttydande människohjärtats
förirringar med det odlade förståndets klara blick
och samhällslivets alldagliga löjligheter
och olägenheter med den ädlare känslans
överseende omdöme.»1 Martina von
Schwerin, som i sina brev till Brinkman
lämnar en fortlöpande recension av större
delen av Fredrika Bremers romaner,
dömer över huvud med både smak och
kunnighet. Redan efter Familjen H* står det
klart för henne att denna författarinna är
kallad till allvarsammare företag än att
måla mer eller mindre lyckade hustavlor
i Lafontaines stil. Att det hos Fredrika
Bremer framförallt brister i fiktionen ser
hon också, och därför tror hon henne icke
om att nå sina syften på den egentliga
romanens väg.
1 Se Evert Wrangels uppsats »Martina von
Schwerin om Fredrika Bremer» i Idun 1913.
Familjen H* sätter inte bara stämpeln
på Fredrika Bremers talang, den betecknar
verkligen något nytt i vår litteratur. Ar
1830 är tiden ute för
Cederborgsimitatio-ner och nyromantiska berättelser, och
därifrån räkna vi den moderna realistiska
romanens långa läroår i vårt land; Familjen
H* är det första blygsamma gesällstycket.
Man kan förstå att författarinnans samtida
med glad överraskning läste det ypperliga
inledningskapitlet, vari husrådinnan
Christina Beata Hvardagslag gör sin entré i
huvudstaden i en med ostar, limpor och
pepparkakor packad släde, och sedan hon
kommit i ro hos sitt herrskap behändigt
presenterar de olika familjemedlemmarna
och därtill sig själv för oss. Familjen H*
uppenbarar Fredrika Bremers styrka som
berättare, men också hennes svagheter.
När den vakna och rediga Beata
Hvardagslag är sig själv, ser hon »alla föremål
i deras sanna och naturliga färger», och
då gör hon den berömda deklarationen:
»Taflan af verkligheten bör likna en klar
bäck, som under sitt lopp rent och troget
återgifver de föremål som spegla sig i dess
bölja, och genom hvars krystall man
skönjer dess botten och hvad som derpå
hvilar.» Men dessemellan lockas lion av »de
små rosenfärgade villervallorna», om vilka
hon berättar i kapitlet »Vår och kärlek»
— det är ingenting annat än spöken från
flickårens romanläsning -— och då
glömmer hon bort att hon är en enkel
väverska, vars förtjänst det är att »med sans
och ordning kasta sin spole i den tarfliga
ränningen». Då vill hon förgylla den grova
varpen med fantastiska inslag av
romanglitter, lånat från mer eller mindre kända
tillverkare. Hon försöker måla den vilda
passionen och svartsjukans tusen kval, hon
kontrasterar det änglaljuva och det
avgrundsmörka, och hon slösar med blixtar
och stormbyar i de kritiska ögonblicken.
För att sätta liv i berättelsen arrangerar
hon gärna utflykter med små romantiska
äventyr: en vagn som välter på en öde
skogsväg, en stuga av mystiskt yttre, som
gömmer lika många överraskningar som
slottet i sagan, eller också en eldsvåda,
varvid hjälten får visa vad han går för
och en länge dold eller omedveten kärlek
flammar upp och blir oemotståndlig.
Under allt detta faller hon ur sin naturliga
enkla ton och blir till ytterlighet uppskru-
281
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
