Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Stockholms musikliv. Av William Seymer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
William S ey mer
Wilhelm Furtwängler.
sig med den hos utlandets förnämsta
ensembler.
Var Georg Schneevoigts musikaliska
idoler ligga vet man mer än väl; den
elementära och i känslan spontana tonkonsten
står hans kynne närmast, och vi ha med
nöje tagit del av hans förtoningar av
Sibelius, Tschaikowsky o. a., — även för
Brahms tankedigra musik har han visat sig
besitta den rätta förståelsen.
Wilhelm Furtwängler — den i
Tyskland speciellt som Bruckner-tolkare
uppburne unge dirigenten — äger icke
Schneevoigts eruptiva och skogsmansvilda
temperament, men han har i gengäld
större musikalisk kultur och en stor fond
av tekniskt kunnande; hans hängivna och
ömsinta tolkning av klassiska verk
(Beethovens »femma» bl. a.) ställer honom i en
klass för sig, och den underbara förmåga
han besitter att ur även mindre tacksamt
och tjockt instrumenterade orkestersaker
få fram linjerna i den polyfona och
tematiska vävnaden, — allt det väsentliga —
kom bäst att framstå i Schumanns d-moll
symfoni. En prestation av personligt snitt
var vidare hans förtoning av nionde
symfonin, där hans raska och schwungfulla
tempi förlänade verket något värdefullt
nytt.
Fritz Stiedry är av ett annat slag —
här möter oss wienaren, det sydländskt
eldiga, stormande temperamentsfulla
gemytet, som bryter med tidigare
uppfattningar om tolkningen av klassiska verk och
obönhörligt trotsar den allmänna opinionen,
en modern ande, och — man må vara
för eller mot hans ideer — en
personlighet. D:r Stiedry vågade icke blott tolka
exempelvis Eroican efter sin egen syn på
tingen, han vågade också bryta med den
mögliga slentrianen på programmen och
föra fram noviteter. leke minst härigenom
har han utfört ett banbrytande arbete vid
sin vistelse hos oss. Sålunda blev det oss
förunnat att ändtligen få stifta bekantskap
med Franz Schreker och Busoni. Av
Schreker hörde man Kammarsymfonien.
Denne komponist, vilken nu anses som
en av Tysklands största musikdramatici,
har egentligen icke skapat något större
symfoniskt opus. Likvisst äger denna
kammarsymfoni en otvetydig symfonisk prägel
och är icke blott, som vissa senilt
betonade kritici tyckas vilja tro, en enda
klangorgie. Schreker har i sin stil
sammansmält nyfranska, nyryska, Puccinistiska
och Schönbergska element till något nytt
och helt personligt. Denna lilla orkester,
som förutom solobesättning i blåsare och
stråkar även ståtar med piano, celesta,
harpa, harmonium och slagverk, lyckas
komponisten avlocka de mest underbara
färger och schatteringar. Redan
inledningen med dess mystiskt skimrande,
visionära fjärrklanger ger oss en god idé om
den Schrekerska stilen, och i fortsättningen
fängslas man av genialt kvicka rytmiska
kombinationer (Scherzot) eller starkt
gripande lyriska partier (Adagiot).
Dirigenten satte in hela sin entusiasm i tolkningen,
och verket mottogs med intresse. Den
andra noviteten utgjordes av Busonis
utsökt kvicka, rytmiskt sprudlande och
personligt instrumenterade Suite ur
scenmusiken till »Turandot».
Hugo Alfvén hävdade sin rangställning
som dirigent och tonsättare vid en
kompositionsafton, som upptog första symfonien
(f-moll), orkesterdikterna »En
skärgårdssägen» och »Midsommarvaka». Symfonin
är ett äkta stycke Alfvénsk musik, soligt
sunnansvenskt i motivbildning och kolorit
och präglat av den starka formkänsla,
som lyser fram i allt vad denne kompo-
286
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
