Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Stockholms musikliv. Av William Seymer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stockholms musikliv
nist skapar. Särskilt första satsens blonda
och mjukt böljande sångtema stannar i
minnet. »En skärgårdssägen» med det
dova och hemskt ruvande i stämningen
hör ävenledes till de starka ingivelserna,
för att icke tala om den odödliga
»Midsommarvaka». Som dirigent har Alfvén
alla tekniska förtjänster, och därtill kommer
en annan ingalunda föraktlig egenskap:
förmågan att kunna intressera och få
orkestern helt med sig. — Av övriga
dirigenter fäste man sig vid Tor Mann, som
efter utomlandsstudier ytterligare utvecklat
sin konst och i Brahms’ D-dur symfoni
gav fuligoda bevis för sin stora begåvning,
samt Kurt Atterberg, vilken med Brahms’
»trea» ånyo visade sig som den kunnande
musikern. Ture Rangström framträdde
med sin Strindbergssymfoni -— denna ärligt
rättframma, starkt och personligt tonande,
snart klassisk vordna skapelse — samt
visade sig dessutom i och med den
utmärkta tolkningen av Benvalds
Estrella-ouvertyr besitta framstående
dirigentegenskaper.
Angående Konsertföreningens program
måste man — trots ansatser av
dirigenter såsom Stiedry — säga att de gladeligt
trampa på i den eviga schablonens
fotspår och sorgfälligt undvika omväxling i
repertoaren. Det finns en nästan klassiskt
betonad komponist som Carl Nielsen
—-han har dock nästan aldrig förekommit på
institutionens program — varför är en
gåta. Och slutligen kan man icke undgå
att märka, hur den galliska tonkonsten
försummats. På dirigenterna torde detta icke
bero men väl på styrelsen, som tydligen
å tout prix vill låta sin småborgerliga och
dilettantiska åskådning härska.
Kammarmusik är en fin och intim
konstart, som allmänt älskas och värderas
av publiken. Men den tål icke vid att
massproduceras, vilket tyvärr varit fallet
under den svunna konsertperioden. Vi ha
förutom inhemska ensembler hört
kontinentens främsta på gebitet — Budapester-,
London-, Böhmer- och Brüssel-kvartetterna
— alla tekniskt framståendé och
kultiverade musici. De avlöste varandra med
ytterst liten tidsskillnad, och det hela kom
att få en stark smak av musiktävlan, så
mycket mer som programmen liknade
varandra allt för mycket (Budapestarna och
Fritz Stiedry.
London-kvartetten gåvo var sina tre
Beethovenaftnar). Mest fängslades man av
Böhmarna. Dessa fyra äldre gentlemän
äga i sitt spel en gammaltids förnäma
kultur, men de ha fördenskull icke släppt
kontakten med de ungdomliga idealen, och
deras stråk bäras av en nästan
ynglinga-artad eld och brio. Stilkännare äro de
också. Det konstnärliga allvar varmed de
gåvo sig i håll med César Francks
pianokvintett — med förträffligt stöd av
Nathalie Radisse vid flygeln — och den esprit
och finess, som de inlade i tolkningen av
Ravels sundt moderna och sköna kvartett,
gav ett eklatant bevis på deras
mångskiftande förmåga. — Konstellationen
Marteau—Stenhammar bjöd på mycken
stark och skön musik vid dess
kammarmusikaftnar i Auditorium De bägge
konstnärerna visade vägen för andra genom att
på programmen upptaga dels svenska, dels
nyare utländska violinsonater. Så hörde
man Sjögrens a-moll och Peterson-Bergers
g-dur sonater samt Max Regers opus
fiss-moll — den senare en ytterst intressant
bekantskap.
De enskilda konserterna ha haft
karaktären av en sannskyldig översvämning,
och en del av de uppträdande artisterna
287
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
