Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Knut Kjellberg. Av Torsten Fogelqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Torsten F o gelqvist
räckvidd. Knut Kjellberg hörde till de
lyckliga, som kunde ge sitt vetande »den
enkla form som tusenden förstå» och
frambära det »till tjänst för hunger,
ej för överflöd». Säkert har ingen svensk
föreläsare stått i så omedelbar rapport
med sin publik. Man hade det
intrycket, att den och han
samarbetade. Han förde den aldrig till den
konkreta fattningsförmågans
bristningsgräns. Det låg i hans framställning
alltid något samtalsaktigt sokratiskt. När
han kände på sig, att hans åhörare höllo
på att tröttna, företog han en piggande
och muntrande utvikning från ämnet
eller berättade på sitt kända studentikosa
sätt en historia, som lättade tankens bry
och gav konkreta hållpunkter för
resonemanget. Han talade som en människa
till människor, ej som översteprästen till
församlingen. Han kunde i sina
föreläsningar skaka hand med sin publik
och klappa den på axeln. Och även
när han, såsom i de etiska föreläsningarna,
framträdde som profan själasörjare och
åt sin framställning förlänade känslans
och gripenhetens underton, skedde det
ej genom några luftsprång eller någon
patetisk anspänning. Hans föreläsningar
verkade aldrig på förhand hopsnickrade,
utan sprungna ur stundens levande
mänskliga ingivelse. Utan alla fel och brister
var väl ej hans metod. Föredraget kunde
ibland bli jämnflytande svada, den
naturliga enkelheten kunde upplösa sig i
loci communes, utvikningen kunde gå för
långt ut i allmänningen, historien verka
historia för historiens egen skull och
populariseringen någon gång närma sig
bristningsgränsen nedåt, där det andliga
extraktet flyter ut i utspädda värden.
Men dessa fel sammanhängde med en
genial blick för allmänhetens andliga
matsmältningsförmåga, och ingen
föreläsare har givit sin publik så mycket,
just därför att han alltid visste, hur
mycket den tålde och hur mycket han
kunde ge. At fördomar offrade Knut
Kjellberg aldrig. Han höll ofta en piska
i sin hand, och snärtarnas slagkraft
minskades icke därigenom att den alltid
svingades och klatschade med godt
humör. En etisk kulturpersonlighet med
aristokratiska instinkter och stark
ansvarskänsla stod alltid bakom detta
populära ord. Knut Kjellberg kände lika
litet bildningshögfärdens fruktan och
förakt för att beblanda sig med profanum
vulgus som demagogiens lust att begagna
folkliga fördomar som korkdyna och
språngbräde. Han var aristokrat i sin
demokratiska samhällssyn och
demokratisk i sin aristokratiska livssyn. Och
hans föreläsningsverksamhet byggde
alltid på en levande insikt om
nödvändigheten av att i ett modernt
kultursamhälle söka sammansmälta aristokratism
med demokrati.
Ehuru det talade ordet var Knut
Kjellbergs naturliga uttrycksmedel och
ehuru han syntes liksom född till
föreläsare, insåg han likväl klart, att
föreläsningsverksamheten icke förslog att
täcka folkbildningsbehoven. Det talade
ordet måste kompletteras av det lästa.
Knut Kjellberg har skrivit vackra ord
om »böckerna som kulturspridare». Han
visste, vad vännerna på bokhyllan
betyda i en människas liv. Själv
tillämpade han den gamla maximen »Nulla
dies sine linea». Han sökte också lära
sina åhörare konsten att draga sig
undan i ensamheten och umgås med dessa
tysta vänner, som, rätt fattade och
förstådda, voro som levande människor.
Och det stannade icke vid ord. I den
rika utveckling, som
folkbiblioteksverksamheten genomgått under de senaste
decennierna, hade han en verksam
andel. I den sakkunnignämnd, som
förberedde de statsunderstödda
folkbibliotekens omorganisation, intog Knut Kjell-
310
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
