Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Knut Kjellberg. Av Torsten Fogelqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Knut Kj e llb e r g
skapliga forskningen och hel och full
självbestämningsrätt åt den enskilde att
leva och dö i sin tro. Och han ville
också genom folkbildningsarbetet skapa
förutsättningar för en sådan individuell
självbestämning. En åskådning, som var
blott accepterad, icke tillämpad,
auktoritativt påstämplad, icke autonomiskt
framvuxen, var för honom kulturfaran.
Ären 1910 och 1911 beklädde Knut
Kjellberg ordförandeposten i Andra
kammarens andra tillfälliga utskott. Men
detta utgjorde ingen början till
ytterligare politisk karriär. Sistnämnda år, dä
det proportionella valsättet åstadkom en
inskränkning av den liberala
representationen för Stockholms stad, måste han träda
tillbaka för personer av mera utpräglat
politiskt intresse, personer som dessutom
intogo en mer framskjuten ställning. För
svensk kulturpolitik kunde detta
visserligen beklagas. Men Knut Kjellberg själv
kände det förvisso som en lättnad. Han
hade ingen som helst politisk ärelystnad.
I grund och botten var han ingen
politiker, om man fattar detta ord i en trängre
bemärkelse. Partistriderna berörde
honom snarast oangenämt. Han hade för
starka rent mänskliga intressen för att
trivas i de inre cirklarna, där taktikens
schackdrag diskuteras, kompromisserna
lagas och partistrategin planlägges. De
olika politiska åskådningarna utgjorde
för honom ingen gräns mellan människa
och människa. Han sökte människan
och fann henne allestädes och inom alla
läger. Med motvilja såg han, hur
partikampen tillspetsades och brutaliserades,
medan rent mänskliga värden och
intressen fingo sitta emellan, och han hörde
till dem som plågades av året 1914 med
allt vad det bragte av hets och
förvildning. Aret 1917 förde honom
visserligen tillbaka till riksdagen för
ytterligare en treårsperiod. Valet blev för
honom själv en överraskning, ty han
hade lagt sitt valtal så, att det inte
skulle göra hans kandidatur särskilt
lockande. Han gick skarpt tillrätta med
oarter inom det egna partiet, gisslade
den primitiva demokratien och uttalade
vanvördiga ord om den blinda
vördnaden för »folket i bygderna», därest detta
folk skulle göras till sannings- och
sam-vetsorakel. Han hade samma syn på
demokratien som doktor Stockman, att
»folket är det råstoff, som folket skall
göra folk av». Men det vittnar om hans
enastående popularitet att han trots en
sådan frispråkighet med glans
återbördades till riksdagen. Han återvände
dit som en politisk outsider och kom
aldrig att spela samma roll som förr.
Från denna sista period bevara
emellertid riksdagsprotokollen ett aktstycke av
Knut Kjellberg, som nästan skulle kunna
betraktas som ett testamente — hans
storstilade inlägg vid
andrakammarde-batten den 8 maj 1918 rörande
konfessionslös undervisning i skolorna. Mera
sällan har man hört ett
riksdagsanförande av så djup etiskt-kulturell
innebörd och med ett så omspännande
kulturperspektiv. Den gången talade Knut
Kjellberg ur djupet av sitt hjärta,
piskande tidens företagaranda och
maktfilosofi, dess mammonsdyrkan och etiska
darwinism, mot vilken kristen
livsåskådning och dogmatik utgjort ett så
bräckligt värn. Han uppvisade den Lutherska
etikens oöverensstämmelse med vår tids
rättsbegrepp och straff- och lönemoralens
oförenlighet med de krav, som måste
ställas på en etisk karaktär, och hävdade
i stället en etik, helt byggd på
rättfärdighetens och människokärlekens
grundsatser. Själv höll han då på med sina
etiska föreläsningar, baserade pä just
en sådan grundsyn, och hans tal fick
därför en alldeles särskild klang av
övertygelse och värme. Det är icke många
riksdagsmän som efterlämnat ett »vad
315
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
