Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Olof Högberg. Av Ludvig Nordström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
detta verk kommer att etiketteras som
den svenska skogs-romantikens stora
verk. Att skogen, som alltjämt täcker
mer än 50 % av Sveriges yta, skall ha
spelat en stor roll i landets diktning
säger sig själv, och under senare tider
kan man peka på en hel rad av verk,
som från detta håll hämtat sin
inspiration. Så har Heidenstam i »Skogen
susar» låtit framskymta något av gamla
skogsbyggar-traditioner. Per Hallström
har med sitt fina öra för jag skulle vilja
säga just skogssuset i människans inre
ofta behandlat ämnet, Fröding och
Rydberg återkomma likaledes ofta till det
o. s. v. Men alla dessa ha dock varit
alltför många steg avlägsna från folkets
dagliga samliv med skogen att kunna
ge annat än andrahands-föreställningar.
Hos Olof Högberg först framträder
skogen i hela sin folkligt symboliska
storhet och mäktighet. Skogen, det är
och har varit traditionsbandet mellan
den nordsvenska befolkningens långa
generationsrader, kring den och dess
mystiska ljud koncentrerade sig folkets
fantasiliv, och Olof Högberg har gjort
Sverige den oskattbara tjänsten att
skänka det en rundbild av den
föreställningsvärld, som uppstått hos de stora
skogarnas folk.
Striden mellan de norrländska
översåtarne och undersåtarne formar sig
nämligen i »Stora Vreden» dikteriskt till en
strid mellan den urgamla skogs-mystiken,
skogs-religionen å ena sidan och den
söderifrån med städerna långsamt
framträngande civilisationen å den andra, och
som denna civilisations hårdhändta
förtrupp står prästerskapet. Att »Vredens»
bild av prästerskapet är orättvis i många
stycken sammanhänger nog med, att det
i sista hand blev detta prästerskap som
både andligt och materiellt segrade och
därmed beredde väg för en mänskligare
och mildare kultur. Men det spännande
i »Vreden» rent litterärt är att se, hur
den norrländska skogens andliga tragedi
framställes. Berättelsen har två
dominerande huvudpersoner, den manliga och
den kvinnliga, och den manliga
framställes dels såsom barn av folket, dels som
speciellt beskyddad av de norrländska
skogarnas gudom, Gråe Jägarn, och dels
såsom den uråldrige landsdrakens
besegrare. Men den kvinnliga
huvudpersonen framställes som dotter till
översåtarne och dessutom stadsbo. När hjälten
segrat i striden, får han henne, och han
går upp i hennes översåtar-idéer,
skogens kämpe har fallit för staden och
kvinnan, och historien slutar med, att
skogarnas taleman, den gamle, 200-årige
siaren, dör hos paret, spående hjälten
ofärd och förbannande kvinnan, men
samtidigt med vunnen klarhet över
framtidens väg, som är ingen annan än den,
vilken prästerna om inte alltid följt så
dock i enlighet med Kristi budskap
predikat.
Så låter Högberg i sitt verk den
värld gå under, vilken nått honom i
barndomens sagor, och vi bevittna hos
honom som hos Heidenstam och Selma
Lagerlöf processen av en andlig
upplösning och den tragiska undergången av
något för det gamla agrara Sverige
konstitutivt.
Detta är hans anpart i tidens
tragiska diktning, och det är något
synnerligen intressant att lägga märke till i
»Stora Vredens» avslutningssidor. Själva
slutorden låta prästerskapet säga, att det
nu »engång för alla är bokskrivet,
stadgat, avsagt, vidkänt och fast samt
bliver därvid, att Gråe Jägarn aldrig får
gussöner mer».
Men dessa Gråe Jägarns gussöner,
bland vilka bokens huvudfigur är den
störste, hur framställer Högberg dem?
Jo, när deras dödsdom avkunnas, säger
han:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
