Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Olof Högberg. Av Ludvig Nordström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»— Det skulle nu bliva slut med
denna adel, som aldrig mottog
instiftelsen från altaret och tronen.»
Man kan knappast tydligare få
tidslikheten mellan den norrländske och de
mellansvenska diktarna utsagd än i dessa ord.
Det är för honom som för dem landets
gamla herrar, vilkas fall berättas, men
medan i mellan-Sverige dessa herrar äro
en socialt bestämd klass, äro i Norrland,
där adel aldrig funnits, dessa herrar
skogens sago-figurer. Det är sagan,
bandet med ett oändligt fjärran, som
regerat Norrlandsfolket. Som Jahve genom
Moses talade från ökenberget Sinai, så
talar Gråe Jägarn genom Olof Evertsson
ur skogen. Och den mellansvenska
aristokratien motsvaras sålunda i Norrland
av en dimmig, uråldrig teokrati, vars
försvinnande bildar »Vredens» tragiska
inslag.
Men skillnaden mellan de
mellansvenska överklass-diktarna och den
norrländske folklige demokraten träder även
här fram, ty medan för de förre intet
försonande drag skönjes och tragiken
inte har rum för aningen om nya
gryningar, så kan norrlänningen icke se allt
i mörkt, då nederlaget dock i yttersta
hand kommit med hans klass’ befrielse.
Tragiken sonas i »Den stora vreden», och
försoningen är — demokratien,
aningsfullt framblickande ur framtiden för
skogssiarens blick, då han döende vidgår det
flyddas misstag och predikar kärleken
och tjänandet med de vackra orden:
»Nu har jag sett det enkla
visdomsundret; alla skulle hjälpa alla genom en,
men icke en bjudande herre utan allas
tjänare.»
Och med dessa ord är slutpunkten
satt för historien om skogens andliga
makt i Norrland, och sambandet mellan
folkets frihetskamp och skogen tecknas
sålunda av Högberg på det sättet, att
han låter vår tids internationella
demokrati och dess ur kristendomen
framsprungna ideal vara den mystiska aning,
vilken fyllt de norrländska skogarnas sus,
och när han i våra dagar sett aningen
besannad och samtidigt sagovärlden dö,
har han kopplat samman dessa båda
fenomen till den stora folkliga
frihetshymn, som därmed blivit en av de
märkligaste böcker, vår litteratur äger och ett
enastående verk i världslitteraturen.
VI.
Det är givetvis omöjligt att i en liten
tidskriftsartikel uppta detta mäktiga verk
om 1200 sidor till ingående behandling
och värdesättning, men det syns mig
orätt att alldeles tiga om dess rent
litterärt sett märkligaste drag och
mångsidiga rikedomar.
»Den stora vreden» skiljer sig
radikalt från samtidens vanliga skönlitterära
produktion, och vari skillnaden består,
kan sägas i ett par ord. Detta verk är
icke produkten av en enskild individs
fantasi. Det är produkten och den
kodifierade slutsumman av ett helt
samhällslagers fantasi-arbete under sekler. Den
enskilde individen Olof Högberg har
räddat ett folks andliga arbete och därmed
dess bild till eftervärlden.
Man skulle därför kunna kalla detta
verk ett slags sentida isländsk saga, och
det är också slående likheter i
berättelsetonen med de verkliga isländska sagorna,
om man bortser från inslaget av
gammalsvensk kurial-stil, som betingats av
berättelsens miljö.
Men vad som speciellt, ur rent
litteraturhistorisk synpunkt, måste göra »Den
stora vreden» till ett så rikt fält för
forskaren, är, att man här i folklig
omdiktning torde komma att påträffa en rad
internationella motiv- och idé-kretsar.
Jag skall nöja mig med att påpeka
något av vad bara en lekman tycker sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
